Frida Almqvist, Rumskulla, lyfter många aspekter som hon tycker saknas i utredningen av skolornas framtid.
Under hösten fick utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram underlag för en utredning i frågan kring nedläggning av landsbygdsskolorna i Vimmerby kommun. Elever och lärare intervjuades och vi vårdnadshavare bjöds in till dialogmöten där vi fick beskriva hur en eventuell skolnedläggning skulle komma att påverka oss och våra barn.
Och det var just synpunkter från vårdnadshavare med barn på skola och förskola i detta nu som man ville lyssna in. Röster och perspektiv från föräldrar vars barn ännu inte hunnit börja i skola/förskola, poängterade man, skulle inte vägas in i denna utredning. Under mötet skrev vi så pennorna glödde. Det brände och kokade bland borden eftersom det som är själva pulsen i bygden riskerar att lyftas bort. Eftersom vi riskerar att förlora en skola där barn får vara barn och lärare hinner vara lärare. Där alla hinner bli sedda, och där gränserna mellan ålder, socioekonomisk status och bakgrund suddas ut.
Representanterna från förvaltningen lämnade mötet med en tjock bunt papper, som nu ingår som underlag för det beslut som politikerna snart ska ta i frågan kring skolnedläggning. Jag har funderat mycket på just den här delen i utredningen och vad den egentligen tillför som alla inte redan visste eller hade kunnat räkna ut (Ingen vårdnadshavare tycker det är positivt att behöva köra en 1-åring till förskola två mil enkel väg och inget barn tycker att det är roligt att sätta sig på skolbussen in till Rumskulla, för vidare färd mot ny skola och en total restid på ibland mer än 2 timmar/dag).
Rösterna från oss vårdnadshavare och barn är såklart jätteviktiga och högst relevanta, men för att kunna ta välgrundade beslut kring en skolnedläggning krävs så väldigt många fler perspektiv, och framför allt ett framtidsperspektiv. Som en del i utredningen ingår statistik och prognoser som ska spå någon slags framtid vad gäller elevunderlag i de olika orterna. I den frågan tycker kommunen uppenbarligen att framtidsperspektivet och just framtida barn är viktiga aspekter att väga in i ett beslut. Men med den logiken vore det rimligt att också titta på hur en nedläggning av skolor skulle påverka inte bara dagens, utan också framtidens barn och deras vårdnadshavare.
Varför är man inte intresserade av att fånga in perspektiven från alla dem som ännu inte har barn i någon av landsbygdsskolorna? Perspektiven från alla dem som kanske står i valet att stanna kvar på en mindre ort? Alla de som står i valet att flytta, slå ner sina rötter och börja bygga sina liv här? Eller som kanske redan bor här och väntar, längtar eller planerar barn som de räknar med ska få växa upp och gå i förskola och skola på sin hemort?
Var finns den utredning som belyser de breda och långsiktiga effekterna av en skolnedläggning? Som tittar både på dagens och morgondagens barn och vårdnadshavare och som också tittar på hur en nedläggning påverkar övriga invånare, företagare, bygderna och kommunen som helhet? För vem vill (och kan!) stanna kvar på en mindre ort om förutsättningarna för att leva och verka där helt undermineras?
Riksorganisationen ”Hela Sverige ska leva” lyfter en SIFO-undersökning som visar att 4 av 10 föräldrar som bor i mindre orter inte ser någon framtid och skulle flytta om skolan stängs ner. När det gäller förskolor svarar 27 procent att de inte ser någon framtid om förskolan läggs ner (”Skolor i hela landet”, Balansrapport #10 2023). Invånare som saknar framtidstro och väljer att flytta får negativa sociala och ekonomiska konsekvenser och främjar inte utvecklingen, vare sig i de aktuella orterna eller i kommunen som helhet.
Fredrik Isaksson lyfte häromdagen (i ett debattinlägg på Dagens Vimmerby) hur en skolnedläggning skulle påverka honom som egenföretagare på landsbygden. Ett inlägg som tydligt belyser varför det är så viktigt att kommunen på riktigt tar företagarnas perspektiv i beaktande när ett sådant här beslut ska tas. Många företagare på landsbygden är dessutom verksamma inom de gröna näringarna; växtodling, djur, livsmedel och skog. Frågan är vem som ska kunna producera våra livsmedel och hålla betesmarker och kulturlandskap öppna om det inte finns förutsättningar för människor att kombinera företagande, lantbruk och familjeliv? (I en tid där frågan kring krisberedskap är mer aktuell än någonsin kommer här en liten hint till kommunen; mat är livsnödvändigt! Vid en allvarlig kris kan den lokala livsmedelsproduktionen komma att bli helt avgörande för huruvida vi tar oss igenom den eller ej. Här behöver vi förstå att förutsättningarna för att ha mat att tillgå i tider av kris kräver förutsättningar för lantbrukare och livsmedelsproducenter att kunna leva och verka också i tider utan kris.)
En ytterligare aspekt i frågan kring skolnedläggningar är hur det skulle påverka attraktiviteten, både för Tuna, Rumskulla, Gullringen och Djursdala som orter, men också för kommunen som helhet. Nedläggning av skolor och låg framtidstro är inte ett lyckat recept om man vill gynna ökad inflyttning och tillväxt. Nu tycker jag personligen inte att landsbygdens berättigande ligger i huruvida den bidrar till befolkningsökning och ökad tillväxt eller ej, men jag vet att det är viktigt för en kommun, så låt oss ändå ta det perspektivet.
För den som inte redan märkt det så råder det en slags ny grön våg där ”livet på landet” tycks vara på väg att bli vår tids nya ideal.
För den som inte redan märkt det så råder det en slags ny grön våg där ”livet på landet” tycks vara på väg att bli vår tids nya ideal. Landsbygdsdröm, som jobbar med landsbygdsutveckling och förmedling av ödehus, beskriver det som ett resultat av pandemin, världsläget med krig, klimatförändringar samt ett ökat intresse för självförsörjning och byggnadsvård. Ökade möjligheter till distansarbete bidrar också till denna utveckling.
Tillväxtanalys lyfter i sin rapport ”Flyttmönster och distansarbete före och efter pandemin” hur antalet personer som flyttar från större städer till landsbygdskommuner mer än fördubblats jämfört med perioden innan pandemin. Landsbygdsdröm beskriver att statistiken från deras register visar hur just Smålands inland är den del av Sverige där flest letar övergivna hus och gårdar just nu. De sökande beskrivs som unga välutbildade par med stor kompetens och driv (personligen tycker jag att det är oväsentligt vilken utbildningsnivå min granne har, men välutbildade drivna invånare brukar vara attraktivt för kommuner som är i behov av både kompetens och skatteintäkter, så jag kastar in det perspektivet).
Poängen är att det inte bara är vi i de mindre orterna som förlorar på en minskad attraktivitet till följd av en skolnedläggning. Hela Vimmerby kommun förlorar på det. För de unga par som söker hus på landsbygden runt Rumskulla, Tuna, Djursdala eller Gullringen – som inser att det saknas framtidstro och möjligheter att faktiskt leva här – kommer leta vidare någon annanstans. Och eftersom det nu är just landsbygd och inte småstadsliv som eftersöks av denna grupp så är det följaktligen inte en enplansvilla i Vimmerby som står som alternativ. Nej, de kommer söka sig till landsbygdsorter i någon annan kommun (Smålands inland är stort!) där det finns möjligheter för människor att både bo och leva utanför huvudorten.
"Varför är man inte intresserade av att fånga in perspektiven från alla dem som ännu inte har barn i någon av landsbygdsskolorna?", undrar Frida Almqvist.
I en tid då landsbygden ökar i attraktivitet så skulle en nedläggning av våra landsbygdsskolor göra att kommunen går i motsatt riktning i stället för att möta denna strömning. Tråkigt för Vimmerby kommun, som skulle gå miste om levande landsbygd, ökad attraktivitet och utveckling. Sorgligt för alla barn och vuxna i de mindre orterna som förtjänar att få känna framtidstro. Som, i stället för att oroligt fundera på huruvida man överhuvudtaget kommer mäkta med att leva sitt liv här, skulle kunna låta rötterna få borra sig ännu djupare på den plats man lever, och fortsätta fylla den med liv och framtid.
Och utöver det tråkiga och sorgliga – visst skulle en skolnedläggning, och det slag som det skulle innebära mot småorterna, också vara både pinsamt och lite motsägelsefullt för en kommun som på så många sätt byggt sin identitet och attraktionskraft på Astrids kulturarv och den så väldigt idylliska bilden av just landsbygden?