Huset har fungerat som fritidshus sedan åttiotalet och har helrenoverats för att passa familjens behov. Dessutom lät de göra en utbyggnad som rymmer tvättstuga och sovrum.
En förkylning satte stopp för det första intervjutillfället. Strax innan det andra skickar Anna ett sms: ”Nu är det jag som behöver ställa in (pinsamt). Jag har åkt iväg för inköp av fröer och växter inför odlingssäsongen utan en tanke på intervjun.”
När vi till sist träffas har de där fröerna börjat gro i små vindruvsaskar. Framför allt lavendel.
– Jag tänkte ha det som kantväxt.
Anna Fasth bor sedan två år tillbaka på den lilla gården Näs, mellan Karlstorp och Kråkshult. Vägen slingrar sig genom tät granskog, men huset omges av böljande åkrar och har sjöutsikt.
Gården har funnits i Annas man Connys släkt i generationer, och för två år sedan köpte de ut Connys syster och flyttade hit från villakvarteret i Mariannelund.
– Vi hade funderat rätt länge, avslöjar Anna.
Till fastigheten hör skog och mark och att bo på gården gör livet enklare, framför allt för Conny som jobbade mycket i skogen även när de bodde i samhället.
Barnen började bli stora och när flytten gick hade äldsta sonen Fabian moppe och den yngre, Petter, ett år kvar till sitt moppekort. Nu kan båda åka som de vill.
– De tycker för det mesta att det är väldigt bra här, speciellt Petter som åker mycket traktor och gillar att jobba, säger Anna och nickar mot fönstret. Där utanför skymtas Conny och Petter vid skogsmaskinen.
På gården Näs mellan Kråkshult och Karlstorp bor Anna med maken Conny och tonårssönerna Fabian och Petter.
Det levereras ägg varje dag, men bara ett. För tillfället bor bara en tupp med två hönor i hönsgården.
Men flytten är inte den enda stora förändringen som skett de senaste åren. I juni för två år sedan tog Anna examen från vårdadministratörsutbildningen och jobbar sedan dess på Höglandssjukhuset i Eksjö.
– Det var en kollega på Lundbergs (Ica Nära i Hjältevad, reds. anm.) som började läsa till vårdadministratör. Efter några månader kom hon in och handlade och sa att jag bara måste söka in, att det skulle passa mig perfekt, säger Anna.
Så hon sökte och kom in, utan att veta så mycket om vare sig utbildningen eller yrket.
– Jag trodde ju till exempel att det hette läkarsekreterare fortfarande, skrattar Anna.
Anna Fasth lämnade tätorten för landet, och serviceyrket för administrationsjobb. "Jag är mer tillfreds med mig själv nu."
I utbildningen, som gavs av Vimmerby Folkhögskola, ingick mängder av anatomiglosor, språkkunskap och grammatik.
– Vi lärde oss till exempel hur man använder "de" och "dem" och när man särskriver och inte, säger Anna. Hon tyckte inte att det var svårt innan, men har blivit mer uppmärksam på hur språket används.
– Jag kan knappt använda Facebook längre för att många skriver så dåligt, konstaterar hon. Hon skrattar igen.
Anna pluggade även som ung.
– Den här gången var det annorlunda. Man vet liksom vad det gäller, att jag ska få ett jobb!
Den största oron hon kände inför att studera som äldre var att inte kunna lära sig nya saker.
– Men det gick bra, och det var kul att märka att jag kunde plugga och att saker fastnade.
De flesta på utbildningen var i hennes ålder och flera kom från vård- och serviceyrken.
– Vi är ett gäng på fyra stycken som fortfarande hänger ihop. Alla har jobb.
"Det var kul att känna att det gick bra och att jag kunde lära mig nya saker", säger Anna som var orolig för att det skulle vara svårt att börja plugga mitt i livet.
En stor del av arbetet är att journalskriva det vårdgivaren dikterar. Hur långa inspelningarna är varierar, men en tumregel är att det tar ungefär tre gånger så lång tid att skriva journalen. Många gånger tar Anna och kollegorna hjälp av varandra. Det kan handla om att man inte hör vad vårdgivaren säger, eller att det är besvärligt att veta hur alla symtom, sjukdomar och åtgärder ska kodas.
– Jag sitter vägg i vägg med en kollega, och vi brukar knacka i väggen om vi behöver hjälp av den andra, berättar Anna.
Att hon trivs på jobbet är uppenbart.
– Jag har hamnat i ett väldigt bra gäng, vi har trevligt ihop och jobbar bra tillsammans.
Anna är ett känt ansikte i såväl Mariannelund som Hjältevad, då hon jobbat i både café och butik. En social tillvaro, jämfört med nu.
– Jag har ett eget kontor, och träffar nästan ingen alls nu. Jag är så nöjd med det.
En dag i veckan jobbar hon hemifrån. Arbetsgivaren bidrar med en extra skärm, men resten av arbetsplatsen får hon stå för själv.
– Då är det perfekt att ha två gamers i huset, säger Anna och syftar på sönernas ergonomiska skrivbordsstolar.
De senaste årens stora förändringar har fört familjen närmre varandra.
– Vi umgås mer med varandra nu när vi bor här ute, och Conny och jag hjälps åt mer. Jag har fått mer förståelse för vad han gör i skogen och vi delar upp hushållsarbetet jämnare eftersom jag också jobbar heltid nu.
– Allting har fallit på plats. Jag är mer tillfreds med mig själv och min situation än för tio år sedan. Jag ångrar inget jag gjort innan heller, allt har ju del i att jag är där jag är nu, säger Anna.
Ett odlingsintresse föddes i och med flytten. En klasskompis var en stor inspirationskälla. Här ska det bli lavendel.