Slumpen styrde när Cecilia Ragnar Karlsson hamnade där hon är. Efter gymnasiet sökte hon sommarjobb som vaktmästare. Kanske kunde hon läsa vidare, på sikt bli någon slags ingenjör. Men hon fick inget vaktmästarjobb. Hon hamnade i hemtjänsten och förstod direkt att det var med människor hon skulle jobba. Blicken fastnade mer på familjefoton än på skitiga mattor och öronen var öppna för vad de gamla hade att säga.
– Som riktigt ung ville jag bli sångerska. Men det här att möta människor, det är något jag verkligen känner att jag kan och brinner för.
Senare sadlade hon om, läste till arbetsterapeut och har även jobbat med arbetslivsinriktad rehabilitering och coachande. Sedan tio år är hon anhörigkonsulent i Vimmerby kommun. Kommunernas stöd till anhöriga som vårdar de som behöver hjälp i vardagen är lagstadgat. Det självpåtagna ansvaret är ofta stort.
– Det är vanligt att man nästan går på knäna. Man ber verkligen inte om hjälp i första taget, men det har hänt en del positivt. Det är inte lika tabubelagt längre. Nu hör man ändå av sig och säger att man behöver prata.
Men nu ligger mycket av det hon vanligen gör nere, på grund av risken för smittspridning. Merparten av de hon jobbar med tillhör riskgrupp över 70 år. Fysiska möten, grupper och anhörigcaféer är på is. Några timmar i veckan jobbar hon som anhörigkonsulent – resterande tid är hon ute i omsorgen, i tillagningsköken på Vimarhaga och Borghaga.
Undantaget ger blandade känslor.
– Det är lite roligt också, jag får arbetskamrater och ser vilket fantastiskt jobb personalen gör. Dessutom älskar jag att laga mat, och lägga ner lite extra omsorg. Ibland räcker det att skära mackan i en trekant eller lägga på en frukt, det uppskattas.
Men?
– Jag känner att de timmar jag har för telefonsamtal med anhöriga inte räcker. Jag får prioritera och de jag ringer blir så otroligt tacksamma, jag vet att ensamheten är verkligen ett problem. Många brottas med en existentiell ensamhet, och har det förstås inte lättare nu, när man heller inte kan träffa sin anhöriga.
Att se individen är något hon återkommer till.
Jag försöker verkligen vara här och nu med varje människa och blir genuint glad när jag får höra ”det känns bättre efter att vi pratat”, eller när någon förvånat säger ”va, har du 150 till?” Alla förtjänar respekt oavsett ålder och diagnos, och jag tycker att respekt är att förstå att vi är olika.
Hon får ta del av det djupa och tunga. Försöker hitta vägar ut.
– Jag har lite av duktig-flicka-syndromet och har själv varit nära utbrändhet, den erfarenheten har jag med mig. Mitt jobb är att hitta verktygen, att göra det lite lättare för de som kämpar på.
Arbetsdagens hjärnarbete balanseras med energipåfyllnad på fritiden.
– Jag och min man gör mycket tillsammans. Och så är jag nog en sån som inte är jättebra på något men halvbra på många saker. Det är kul att hänga upp en tavla man gjort själv, även om den inte är perfekt. Jag bromsas inte av jante, men samtidigt är jag lite rädd för att vara i fokus. Jag är väl som de flesta – ingen speciell person, men ändå mångfacetterad.
Vad tror du vi lärt oss när vi går ur coronakrisen?
– Jättesvårt att säga, men jag tror att vi allmänt kanske tänker om. Vi behöver inte åka tre veckor till Thailand, ibland är det mysigt att bara grilla korv tillsammans.
