En exklusivitet, kanske?
MinimÀnniskor, Àven kallade barn, Àr inte bara extremt krÀvande, tjatiga och tÄlamodsprövande. De Àr ocksÄ förbaskat roliga. Jag tÀnkte Àgna de hÀr dryga tvÄ tusen tecknen jag har pÄ mig Ät att hylla deras tokiga upptÄg. HÀr kommer nÄgra exempel, som i alla fall har fÄtt mig att le. Vid ett besök hos mormor och morfar fick vÄr Àldsta dotter tag i deras fÀrgglada dammvippa och gick glatt runt och stÀdade. NÀr hon kom till tv-bÀnken drog hon sitt lilla finger lÀngs möbeln och studerade dammet.
"SÄdant hÀr har inte vi hemma."
NÀr vi var i lekparken en dag hade vi tagit med oss varsitt kex. Tre-Äringen tryckte i sig sitt innan jag ens hade börjat. Precis nÀr jag skulle ta det första bettet kom hon fram till mig och snodde kexet ur min hand. Jag frÄgade varför hon gjorde sÄ. DÄ spÀnde hon ögonen i mig.
"Mamma. Man mÄste faktiskt dela med sig."
Vid ett annat besök hos mormor och morfar satt storasyster och mÄlade en elefant i alla regnbÄgens fÀrger.
"TĂ€nk om elefanten visste hur fin den blir", sa mormor.
Det lilla barnet sprang snabbt i vÀg med teckningen i handen. Mormor, som ville kolla vart hon skulle, gick efter. Barnet stod vid spegeln med teckningen uppstrÀckt framför sig. Nu hade elefanten full koll pÄ alla vackra fÀrgen den fÄtt.
NÀr min lillebror var liten undrade han vad som skulle hÀnda om man svalde en krita.
"Blir man blÄ i stuprören dÄ?"
BlÄ i stuprören? Ja, vem vet.
Jag hade ocksĂ„ en hel del tokigheter för mig som barn. Till exempel drog jag runt ett sadelskydd i ett snöre pĂ„ en camping. Det var sĂ„klart inget sadelskydd i min vĂ€rld â utan en hund. Plötsligt fick jag syn pĂ„ en annan hund. En som faktiskt bĂ„de kunde gĂ„, skĂ€lla och vifta pĂ„ svansen. Jag stod lĂ€nge och observerade bĂ„de den och sadelskyddet. Efter en stund hade jag kommit fram till min slutsats.
"Den hunden har ben. Det har inte min."
Sedan gick jag vidare.
HÀromdagen gick min fyraÄring och hennes bÀsta kompis, som ocksÄ bor granne med oss, en bit framför mig. De var tillrÀckligt nÀra för att jag ÀndÄ skulle höra deras konversation.
"Ska vi leka imorgon?"
"Du kanske kan komma och hÀmta mig nÀr ni ska Àta vÄfflor."
"Ja, det kan jag göra. Det blir sÀkert trevligt."
Hon stÀllde ocksÄ en frÄga till mig, som fick mig att dra pÄ smilbanden. Hon undrade om dvÀrgen i Snövit hette Snoris eller FrÀsis. Det var sÄklart Prosit hon syftade pÄ.
Jag mÄ Àgna mÄnga av mina krönikor Ät att belysa mammalivets baksidor. Men alla dessa bleknar i förhÄllande till glÀdjen dessa minimÀnniskor skÀnker.
GlÀdjen vÀger sÄ mycket tyngre Àn baksidorna av förÀldraskapet, konstaterar krönikören.