Tre saker som i modern tid kĂ€nnetecknat Sverige Ă€r: alliansfrihet, âDen svenska modellenâ och miljöledarskap. De har hjĂ€lpt oss att forma idĂ©n om vad det Ă€r att vara svensk. Nu skakar dessa fundament för vĂ„r identitet.
Alliansfriheten Àr övergiven. Det kan vi skylla pÄ den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina.
Men nu skakar ocksĂ„ det andra fundamentet. Vi har lĂ€rt oss att âDen svenska modellenâ innebĂ€r att lönestrukturen i landet bestĂ€ms av arbetsgivar- och löntagarorganisationer. Det Ă€r de som Ă€r arbetsmarknadens parter. Vi har varit stolta över att politikerna hĂ„llits utanför. Men nu har regeringen brutit sig in i modellen, i och med att man bestĂ€mt att en viss grupp arbetstagare (personer med bakgrund utanför EU) mĂ„ste ha en inkomst pĂ„ minst 80 procent av gĂ€llande medianlön.
Kan vi dÄ klamra oss fast vid det tredje fundamentet i vÄr svenskhet? Det tycks inte sÄ. Ett halvsekel efter det att Stockholm stod vÀrd för den första FN-konferensen om miljön, har mycket av luften gÄtt ur det svenska miljöledarskapet. IstÀllet har vi fÄtt en regering, som lyfter fram kortsiktiga ekonomiska intressen, dÀr el- och brÀnsleprisbegrÀnsningar görs viktigare Àn ett kraftfullt och hÄllbart klimatagerande. DÀr fÄr Sverige nu hÀnga pÄ EU:s krav istÀllet för att som tidigare vara internationellt draglok.
Om dessa tre fundament för vĂ„r svenskhet inte lĂ€ngre Ă€r svenska, vart tar svenskheten vĂ€gen? Och vad innebĂ€r det dĂ„ att vara âSverigevĂ€nâ? Det tycks vara dags för en omprövning.