Originalet "Papillon" (1973) blev ingen kritikerälskling när den kom på sin tid men älskades av publiken och råkar vara en favorit för undertecknad. Redan när det började ryktas om en nyversion var den första instinktiva reaktionen ett ärligt "neeeeeeej" någonstans i magtrakten. Varför ens försöka att fylla giganterna Steve McQueen och Dustin Hoffmans skor?

Det går faktiskt inte, det är bara att slå fast på en gång. Men om man nu inte har ett lika starkt förhållande till det svettiga, uttorkande, visuellt pampiga och nästan hypnotiskt svimfärdiga originalet, framfört av två megastjärnor med gammaldags lyster, kan den här filmen då möjligen ha något att tillföra?

Jomen kanske. Historien utspelar sig i ett fruktansvärt fängelse i Franska Guyana på 1920-talet. Franska brottslingar skickas dit för straffarbete, och i realiteten för att dö, bortglömda av moderlandet. Den här berättelsen bygger på huvudpersonen Henri "Papillon" Charrières självbiografi.

Artikelbild

| Hårt straffarbete och stränga påföljder vid flyktförsök är vad som gäller i fängelset i "Papillon". Papi (Charlie Hunnam) tänker inte bli långvarig. Pressbild.

Oskyldig döms han för mord och inser redan på båten över att en biljett ut ur fängelset möjligen uppenbarar sig i den rike förfalskaren Louis Dega. Han är en vek typ i akut behov av muskelstyrka och beskydd, turligt nog Papillons specialitet. En flyktplan föds snabbt, och med Degas insmugglade pengar (ni vet var) och Papillons smartness är förhoppningen att de ska klara sig undan både giljotinen och de fruktade årslånga straffkommenderingarna i isoleringscellerna.

I huvudrollerna återfinns i 2018 års version tv-stjärnorna Charlie Hunnam ("Sons of anarchy") och Rami Malek ("Mr Robot"). Och de gör säkert sitt bästa. Hunnam bär filmen som Papillon och skulle i teorin kunna bli en stor filmstjärna. Han visar prov på små ekon av Brad Pitts kaxighet och Daniel Craigs känslighet. Rami Malek har det tuffare och verkar mest inställd på att imitera Dustin Hoffman.

Trots det är det naturligtvis svårt att helt misslyckas. "Papillon" är fylld av mer eller mindre lyckade rymningar, tonvis av lidande och klassiska fängelsefilmsspänningar. Men den nutida "Papillon" blir mer en strömlinjeformad bromance där originalets episka känsla gått förlorad. Habilt, ja. Men också den mest onödiga filmen som gjorts sedan Gus Van Sant gjorde en nyversion av "Psycho".