Jordens annalkande undergång, sagobröllop, kammarspel, depression, humor. När Lars von Triers "Melancholia" kommer till operascenen finns det mesta från filmen med på scenen.
Men inga Wagner-stycken, som i filmen. Här är historien tonsatt med Mikael Karlssons nyskrivna musik – en mörk och genreöverskridande ljudvärld där orkester och kör möter syntar, samplingar och elektroniska beats.
För Mikael Karlsson handlar filmen – och operan – inte så mycket om depressioner eller om planeter som kraschar. Snarare om grundläggande existentiella frågor, som ensamhet, varför vi ljuger för varandra och vad människor gör för att överleva.
– Jag kunde kliva in i något slags märkligt allvarsrum. Som hade en skönhet kring sig som gjorde att jag orkade vara kvar. Och det är det vi försöker göra här också. Att inte tala om för publiken något annat än att vi bereder dem plats för en egen upplevelse. Jag har inte något behov av att undervisa med stycket och jag tror inte att jag ska ta mig den platsen, säger han.
"Melancholia" är Mikael Karlssons första opera i den här storleken. Att arbeta med så många människor samtidigt – sångare, librettist, regissör, dirigent, ljuddesigner och så vidare – är lite överväldigande. Men samtidigt väldigt givande, förklarar han.
– Det är någon slags vacker community-känsla för mig och jag kan släppa taget lite men samtidigt lyssna, lyssna, lyssna, säger han. Jag tycker om att jobba väldigt horisontellt och musiken känns nu som att den leds så otroligt bra av dirigenten Andrea Molino.
"Makt över sin stämma"
Det horisontella arbetssättet betyder att sångare har fått vara med och forma sina roller och att plats har lämnats för improvisation. Man har också haft speciella workshops under repetitionerna, där musikerna har fått komma med inspel.
– Jag tror att alla uppskattar det. De fick ju lite makt över sin egen stämma vilket ofta inte ges på det sättet annars. Det är fantastiskt duktiga musiker som lätt kan visa hur något kan göras bättre än hur jag hade tänkt, säger Mikael Karlsson.
I uppsättningen spelar Anne Sofie von Otter systrarna Lauren och Justines kyliga mor Gaby. Hon tycker att operan rymmer en mörk humor, som hon tilltalas av.
– Det är ju inga muntra budskap, men det är ingen depp-opera. Den bjuder på många olika känslor och färger. Mina scener är väldigt roliga och vassa, för att jag är en sån person och de är rytmiska och roliga att sjunga. Mikael har skrivit det här superkul för mig, säger hon.
Sköts upp efter olyckan
Premiären skulle egentligen ha ägt rum för några veckor sedan, men den sköts fram efter olyckan 21 september då en scentekniker vid Operan föll från hög höjd och omkom.
– Hela huset är ju starkt påverkat av det, för sådant ska ju absolut inte kunna hända. Jag är ju här som gäst, men för hans kollegor är det väldigt sorgesamt och chockerande, säger Anne Sofie von Otter.
Olyckan inträffade vid en intensiv punkt i arbetat då man precis skulle sätta ihop produktionen, berättar Mikael Karlsson.
– Vi fick släppa allt, men man kände trots allt att det bara är opera. Jag kände honom inte personligen, men det har påverkat många i produktionen otroligt mycket. Det är en chock och ett trauma för de som har jobbat med honom i 30 år. Men jag tror att det här knöt oss samman lite också.
