Den ger livsgivande syre åt företagare och de lokala samhällena. Den skapar förväntningar för de som vill se mera av världen och den tar tryggt hem samma människor efter äventyret.
I slutet på december 2000 bodde jag i Falun, men arbetade i Gävle, och åkte därför Bergslagståget till och från arbetet. När julen närmade sig blev det snökaos i Dalarna och Gävleborg. En dag tog sig tåget inte fram. Om det berodde på kylan eller snön minns jag inte. Likafullt fick vi evakuera tåget. På den tiden var jag yngre och starkare och kunde med lätthet hjälpa en äldre kvinna ner för banvallen. Enklast var att hon hoppade upp på ryggen och så pulsade jag ner genom snön med henne. Hennes man vägrade samma hjälp.
Efter arbetet var det tänkt att jag skulle åka hem till min mamma i Södra Vi för att fira jul med familj och släkt, men först behövde jag ta mig till Stockholm och det var inte helt enkelt. Flera tåg var inställda och när det slutligen avgick ett tåg var det fullt. Vi stod tätt packade bredvid varandra som vore det tunnelbanan i rusningstrafik.
Det var först när jag satt på Kustpilen och den lämnade Centralen som jag äntligen kunde pusta ut. Kustpilen skulle se till att jag kom hem till julbordet, klapputdelningen, Kalle Anka och i bästa fall lite julefrid också.
Under åren har jag åkt Kustpilen mycket. Det är en trevlig resa, jag tycker jag sitter alldeles utmärkt, det är stora fönster där jag kan se det vackra landskapet fara förbi, det rytmiska dunket mot rälsen är rogivande och så har de servering ombord.
Men oavsett min egen förtjusning i Stångådalsbanan är den utan tvekan viktig för kommunerna Vimmerby och Hultsfred. Naturligtvis vad gäller möjlighet för människor att arbetspendla inom länet, och till och från länet. Att ge sig ut på äventyr och sedan komma hem. Lägg sedan till all godstrafik. Med gods till och från industrierna utmed banan, allt timmer som ska fraktas iväg.
Det är sant att persontågen idag är drivna av diesel, att varje resa är subventionerad med ungefär halva priset och att resenärerna kunde och borde vara fler. Men räknar man samhällsekonomiskt så hamnar vi på plus. Enligt de beräkningar som Vimmerby och Hultsfreds kommuner låtit göra skulle exempelvis kommunerna ha en befolkningsökning på drygt 5 procent om Stångådalsbanan är kvar, att jämföra med knappt 3 procent utan den. Dessutom kommer tågen om ett par år att bytas ut mot sådana som drivs med el och/eller fossilfritt bränsle.
Bakgrunden till att Trafikverket vill nedklassa olika sträckor hittar vi i januariöverenskommelsen, där Centern fick igenom sitt krav om färre riksintressen eftersom det hämmar landsbygdskommunernas möjlighet till bland annat bostadsbyggande. Men, som vi visat i flera artiklar i veckan, så finns det inte en enda politiker i länet, oavsett partifärg, som menar att det var tänkt att färre riksintressen skulle omfatta också järnvägen. Och när kravställaren, det vill säga Centern, inser vad för konsekvens kravet fått är stalltipset att de gör vad de kan för att modifiera det hela.
Fram till dess är det viktigt att Vimmerby och Hultsfred, tillsammans med region Kalmar, ligger på för att först få Trafikverket att ändra sig – eller som sista utväg få regeringen att ändra sina direktiv.
Med det uttryckt ställer sig Vimmerby Tidning helt och fullt bakom de båda kommunernas upprop om att freda Stångådalsbanan och uppmanar företagare i de båda kommunerna att göra samma sak.
