Larmet från svensk natur – "Det är så sorgligt"

Det hörs ett slurpande ljud när det slemmiga rotsystemet, likt en förväxt rutten purjolök, äntligen ger med sig nere vid vattenbrynet.

– Vi måste ända ner till rottrådarna, säger Lars-Erik Magnusson som är aktiv i både Hallands botaniska förening och Naturskyddsföreningen i södra Halland.

Han kämpar i flera minuter med spaden i geggan i en skog utanför Laholm. Ännu en gul skunkkalla är snart bekämpad.

– Vi försöker få nolltolerans här i Laholms kommun. Men i Halmstad och Fylleån finns tusentals, säger Magnusson.

– Länsstyrelsen har påbörjat jobbet, men de får ju för lite medel från regeringen.

Lars-Erik Magnusson är tillsammans med föreningskollegan Margareta Lindgren, som även är ordförande för Miljöpartiet lokalt, en av flera som tagit saken i egna händer.

För fyra år sedan började de två gräva tillsammans.

– Man ska ta dem när man upptäcker första plantan, förklarar Margareta Lindgren.

– Just i år har jag varit nere i ett reservat och grävt upp 17 skunkkallor själv. Min kompis här i trakten har grävt upp 200 plantor, inskjuter Lars-Erik Magnusson.

– Det är länsstyrelsen tacksam för.

Hotar biologisk mångfald

Den gula skunkallan är, likt många andra invasiva arter, från början en importerad trädgårds- och prydnadsväxt. Det är dessa som nu löper amok i svensk natur.

Resultatet? Inhemsk växtlighet hotas. Om antalet växter på en plats minskar kan pollinerande insekter, som svensk matproduktion är beroende av, drabbas, konstaterar Cajza Eriksson. Hon står och blickar ut över dalgången Benestads reservat i sydöstra Skåne, två timmars körväg från Halland.

Eriksson samordnar arbetet mot invasiva arter vid Länsstyrelsens i Skåne. Så sent som förra sommaren grävde hon upp tusentals jättelokor nere i dalgången.

Det skedde manuellt med spade.

– Jättelokan började sprida sig upp i backarna, där vi har känslig flora som är skyddsvärd och rödlistad. Skulle jätteloka fortsätta tränga upp här skulle det bli ett stort tapp för biologisk mångfald, berättar hon.

– Här har vi växter som inte finns någon annanstans i Sverige.

För sent ute?

I år räckte pengarna bara till att plocka jättelokornas fröställningar just här.

Enbart jätteloka finns enligt Cajza Erikssons beräkningar på 2 000-3 000 ställen i Skåne. Men åtgärder likt de i Benestads backar är inte längre aktuella. I år har budgeten krympt med 2,5 miljoner kronor i Skåne, uppger hon.

– Det börjar tryta med resurserna nu. I år har jag varit anställd och så vi har en person på halvtid för de blöta arterna och en säsongsanställd som hjälpt mig.

Samtidigt finns enligt länsstyrelsen 70-80 invasiva växter i Skåne som inte längre går att utrota. Visst har markägarna ett eget ansvar för en del av växterna, men långt ifrån alla tar det, enligt Cajza Eriksson. Och allt oftare ringer privatpersoner till länsstyrelsen för att tipsa om främmande arter.

– Men när allmänheten börjar uppmärksamma ett problem är vi nästan för sent på det.

Från norr till söder

Kritiken var skarp när regeringens budget presenterades förra hösten. Naturvårdsverket uppger att man på grund av minskade anslag strök motsvarande 55 miljoner kronor till landets länsstyrelser som planerats för åtgärder på land under hela 2023. Länsstyrelserna har dock fått cirka 30 miljoner av regeringen för att samordna ett arbete, förklarar Claes Svedlindh, chef för Naturavdelningen på Naturvårdsverket.

– Det är absolut mindre pengar. Framförallt mindre pengar till åtgärder, säger han till TT.

Och en minskad budget får så klart stor effekt.

– Det är olyckligt ur ett långsiktigt perspektiv. Det kan vara så att tidigare insatser blir bortkastade nu.

Flera länsstyrelser – från Norrbotten och Västra Götaland till Skåne – signalerar att man inte längre mäktar med kampen mot invasiva arter.

I Norrbotten härjar jättebalsaminen, i söder tar gul skunkalla över hela bäckraviner. På Öland börjar den lilla busken spärroxbär bli ett jätteproblem och längs med landets vägdiken vajar det kanadensiska gullriset som aldrig förr.

Gula marktäckare

Nu har även en sydafrikansk knappliknande liten blomma kallad kotula dykt upp.

– Kotulan håller på att ta över floran på en del havsstrandängar och konkurrerar ut andra växter, konstaterar Claes Svedlindh med oro i rösten.

Mycket riktigt – just nu lyser det fläckvis gult ute på den blötlagda strandängen i Bunkeflo utanför Malmö. Kotula, en näpen blomma som trivs i den blöta, saltstänkta kustremsan, ser verkligen oskyldig ut.

– Det kunde varit vacker, men eftersom man vet att den tränger undan annat blir man ledsen. Åren går, den får hållas, säger Staffan Nilsson som är engagerad i Lunds Botaniska Förening.

Kotulan har funnits i landet i tjugo år men här, längs med Öresundskusten, var det först 2016 som den började dyka upp, berättar han och visar upp ett kotulabestånd.

– Här hade det verkligen funnits en möjlighet att försöka hålla den undan, men den har spridit sig.

TT: Vad vill du säga till ansvarig minister?

– Det är så sorgligt att se att det inte går att få fram resurser för att med relativt enkla medel hålla undan invasiva arter.

Pengar kommer, lovar miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Med start 2024 kommer 50 miljoner årligen att betalas ut fram till slutet av 2026, enligt ett färskt regeringsbeslut.

– Det här är 50 miljoner som är öronmärka för arbetet mot invasiva arter, säger hon.