En folkpark är kanske det svenskaste av allt så kallat svenskt. Framsprungen ur folkrörelsernas mylla. Med allmän rösträtt i ryggen och framtidstro efter ett världskrig som skördade mer än nio miljoner människors liv.
Det var 28 juni 1924 som stadgar antogs och en styrelse utsågs för ”Byggnadsföreningen Olympia utan personlig ansvarighet”. Syftet var att köpa mark till en festplats för Kisa arbetarekommuns medlemmar. Hittills hade gräddan i samhället kunnat slå runt på Kisa hotell medan mindre bemedlade fick nöja sig med dans i torpstugor och vägkorsningar.
Området strax söder om Kisa hade sedna 1910-talet varit fotbollsplan, idrottsplats och tidvis även plats för sommarfester. Ägare var fotograf Ernst Andersson.
Han sålde rubbet för 7 000 kronor. Sedan dess har folkets hammare, gemenskapens kraft och den kollektiva kaffekorgens energi slagit in varenda spik i byggnaderna på området.
Festplatsen som tidigt döptes till Olympia ligger vid foten av det mytomspunna Starberget. En bergknalle genomkorsad av romantikens vittror, lyktgubbar och sagoväsen under 1800-talet.
I folkparken blev alla sagor verklighet. Särskilt när det mesta och bästa av artist-Sverige stod på scen och dansbanor från 1930-talet och framåt. Som när Ulf Lundell fick månen att gå full över Starberget vid sina tretimmarsspelningar.
Gösta ”Snoddas” Nordgren gav två föreställningar på en och samma dag 1952. Publikrekordet på 2 503 betalande var ett faktum.
Det slogs med råge först 40 år senare. Sommaren 1992 kom 5 027 personer för att se Kenneth & the Knutters. Mc-rockarna blev för övrigt lite av inventarier i parken med sina 21 spelningar genom åren.
Ur skuggorna från en tid som en gång var framträder också han som aldrig kom längre än till entrén. Trots pomada i locken och Explorer i västen, men snurrig som ett tombolahjul. Och som han väntade och längtade efter någon som var hon.
Nu står jag i grus och gräs där hundra år av spräckta näsors blod har sjunkit ner i jordlagren. Utblandat med brännsvinsstänk, korvspad, fimpar och kaffespill.
Här mellan scener, servering, korvkiosk och lottstånd ekade "Gråt inga tårar", "Små, små ord av kärlek", "Tio tusen röda rosor" och "Byns enda blondin" från den stora dansbanan. Låtar som lockade till åtskilliga "får jag lov" och som ibland följdes av kyssar, kärlek och familj.
Till de gyllene perioderna för Kisaparken räknas 1960-talet. Inom loppet av ett par månader varje sommar kunde publiken njuta av återkommande trivselkvällar med populära artister och underhållare.
Som Lill Lindfors, Monica Zetterlund, Tages, Björn Skifs, Shanes, Delta Rythm Boys, Emile Ford och Osmond Brothers.
Ett uppsving blev det även i skarven 1980- och 1990-tal. Då drog bland andra Carola och Jerry Williams tusentals personer till parken. Däremot var det glest i leden när den amerikanska gruppen Toto stod på scen.
Det var början från framgång till fall. Publiken svek. Trots att berömda musiker stod på scen. Folkparksstyrelser har kommit och gått, och nu är det ingen som vill ta ansvar längre.
I stället tar sly, buskar och förruttnelse över. En burk Bullens korv står på ett bord som en rest av festen. Blekt av solen, fylld av fimpar och höstens första skyfall.
Det enda som påminner om liv och rörelse är en motorklubbs emblem och amerikanska flaggor på serveringsbyggnaden.
I en folkpark som kanske var det svenskaste av allt så kallat svenskt.
