Lennart Andersson och hans Maj-Britt bor sedan några år i Södra Vi, efter ett långt lantbrukarliv på olika gårdar i Östergötland och 34 år i Skärstad.
Nu ligger boken ”Mitt liv bland hästar och kor” nytryckt på köksbordet. Ja, något ska man ju ta sig för, tänkte Lennart.
– När man har tid, blir det att man tänker tillbaka på det man fått vara med om. Och då slog det mig att det kanske skulle vara roligt att skriva en liten bok om det jag satt och tänkte på. Eftersom jag alltid varit intresserad av hästar och kor blev det just den titeln ”Mitt liv bland hästar och kor”.
Han har fått redigeringshjälp av dotter och dotterdotter. Minnen har det funnits att ösa ur. Genom åren har han handlat mest med nötkreatur, men har också varit ägare till sisådär 400 hästar, ardenner och nordsvensk.
– Jag växte upp bland hästar och djur och fick tidigt ett stort intresse för djurskötsel och kreaturshandel. Min far Karl Ferdinand Andersson var en riktig hästkarl och kreaturshandlare, så jag har det väl i blodet.
Som 5-åring fick han börja följa med sin äldre bror när ko skulle levereras till kund i byarna i Gärdserums socken. Brorsan ledde kon och Lennart gick bakom som påkörare.
– Vid 6-7 års ålder ledde vi ibland korna till Åtvidaberg, en dryg mil bort.
Häst började han köra redan i 8-årsåldern och när han var 10 fick han sin första ko, ”en gammal och snäll, som jag lärde mig handmjölka”.
Barndomens minnen kunde till stora delar vara hämtade ur Emil i Lönneberga. Ibland var det kreatursmarknader i Vimmerby, med lunch på Johanssons pensionat, där man fick äta så mycket man orkade för 2 kronor. 17 år gammal ropade han in sin första häst.
”Jag hade kanske tänkt ropa in en till, men det vågade jag inte för pappa hade sagt en.”
Han har brukat flera olika gårdar, på 60-talet gick flyttlasset när det inte bar sig att driva småskaligt lantbruk.
Lennart fick jobb som ladugårdsförman på Blekhems gård utanför Västervik, med ledigt mitt på dagen och hela fyra veckors semester. Men för en som var van vid att arbeta och gneta blev det långa dagar – och lång semester – att fylla med något meningsfullt, så 1971 blev det på nytt en liten gård, arrendegården Räfshult, Hycklinge.
– Då köpte jag min första djurbil och följde i min fars spår och började handla med kor, hästar och slaktdjur.
Senare arrenderade han Mjöla gård utanför Horn och slutligen köptes gård i Skärstad utanför Södra Vi.
Kreaturshandeln har varit levebröd och passion.
– Jag har haft tur som fått syssla med det jag varit intresserad av. Jag har trivts med djuren och tyckt om att åka ut på gårdarna, prata med folk och göra affärer. Det är inte länge sedan jag gjorde min sista affär, om jag inte minns fel tror jag nästan det var i fjol.
Det är inte bara intresset för djur han fått från sin far. Karl Ferdinand var också en musikens man.
– Under uppväxten hörde man honom ofta gå och sjunga, och sån har jag också varit. Jag har tyckt om att sjunga under arbetet, och allsång är jag väldigt förtjust i. Många har undrat om jag inte ska gå med i kören, men då har man tider att passa.
För en tid sedan släppte han sin första singel. Och då blev det ett skillingtryck som pappa brukade sjunga, Bredvid sin häst i gränden.
– En faster ringde på 50-talet och frågade om jag ville ha skillingtrycket nedskrivet, hon hade allt i huvudet. Och det ville jag ju. Så blev den liggande i alla år till det kom för mig att det skulle vara roligt att sjunga in den på skiva. Jag ringde Putte Skogh, som jag känner, och han hjälpte till med komp och inspelning.
Skillingtrycket om gossen som försöker få sin druckne far från krogen slutar med att såväl far och son och trogen häst går en frusen död till mötes i bistra vinternatten är av den sort som kittlar tårkanalerna. Den är lång och Lennart var lite orolig att rösten inte skulle bära genom alla 14 verserna, men det gjorde den, trots en envis förkylning.
– Jag tycker om gamla låtar, det ska vara lite vackert. Det här moderna som är idag är jag inte så mycket för.
Roligt har det varit att både singel- och bokdebutera, men mersmak…nja, det verkar som det får vara bra med det kulturella för ett tag.
– Några fler böcker bryr jag mig nog inte om att skriva. Inte än, i alla fall.
Firandet av 90-årsdagen i slutet av oktober gör han inte någon större sak av.
– Det blir nog inte så vidlyftigt.
