Stegen var borta och och verktygslådan. Intrycken från de två tillfällena skiljer sig som natt och dag. Jag sade till Martin och leif.e att jag nog gillade det jag sett tidigare bättre.
Då, när jag träffade dem först, blev jag allt mer övertygad om att jag befann mig i naturvetenskapens förrum. Det låter kanske konstigt, men jag menar en plats där aningar och dunkla föreställningar ännu regerar över det klara rationella tänkandet. Eller, så rör vi oss här i en postrationell tid, tänkte jag, som övergivit tron på det objektivt naturvetenskapliga, för att söka sig tillbaka till en värld där människor har förmågan att upptäcka liv i det till synes livlösa.
I mitten en röd pinnstol
-Den ska absolut vara med , den har varit med på alla pappas utställningar, så länge jag kan minnas, säger Martin Boman.
Det är den tredje utställningen som far och son gör tillsammans. Först i Skäggetorp, sedan på Passagen och nu här på Skådebanan.
leif.e breder ut en svart duk över golvet med arabiska bokstäver.
-Jag kan varken skriva eller läsa arabiska, men tecknen är så vackra, så jag har bara tecknat ner dem ur fantasin, säger leif.e.boman
Från tippen till Floragatan
Martin följde med sin pappa redan som liten på hans exkursioner till soptippen. De hittade alltid något, som kunde bli utgångspunkten för ett konstnärligt arbete.
-Det är viktigt att uppöva sin känslighet för vad man ser, en spricka, en rostblomma, något som väcker genklang och kan bli början på en dialog, säger leif.e.boman
Utan titlar
Martin Boman vill inte beskriva sina tavlor, än mindre ge dem namn, han nöjer sig med att kalla dem "Fritt tänk". Däremot är han utförlig när han beskriver de olika lacker och bindmedel han använt när han skapat sina verk. Jag fastnar omedelbart för två av dem. Ett som jag tolkar som en fasad i gult och med ett till synes oavsiktligt mönster av sprickor. Ett annat uppfattar jag som ett fönster, sett inifrån. Ett tjockt beigeaktigt ljus fyller rummet och suddar ut konturerna.
Gemensamt verk
Som sagt allt var då inte klart. Den stora målningen, Atlas, var ännu inte på plats. Den ska fogas in mellan två lodräta rektanglar, som ramar in var sitt fält av aska från det nerbrunna Allaktivitetshuset i Skäggetorp.
-Där tillbringade jag mycket tid som ung, säger Martin Boman och förklarar hur han fäst askan på asfaltspapp, där det svarta får liv av det infallande ljuset.
Vid sidan av en triptyk, där flankerna utgörs av en tudelad Baertlinglitografi, tänker jag på hur fascinationen för sand och aska återkommer också i denna utställning.
På vägen hem får jag av leif.e.boman en cd-skiva . Den gjordes 2002 och innehåller det ljud man med tekniska hjälpmedel lyckats fånga ur askan från det sammanstörtade World Trade Center, "som om stenarna kunde ropa".
Jag lämnar de två konstnärerna, för att de i lugn och ro ska få ägna sig åt att hitta sambanden och de dolda meningar som tingen avslöjar om oss själva och vår relation till omvärlden. Och det gäller också orden. Ett ord vars bokstäver kombineras på ett nytt sätt kan avslöja betydelser som tidigare var fördolda.
Med nya ögon
När jag återvänder till pressvisningen är allt på plats. Det känns som en helt annan utställning än den jag lämnade. Den magiska manteln är till exempel borta, men jag vill inte släppa känslan från min tidigare upplevelse. Och jag hittar igen den där målningen Atlas, som leif.e.boman målade för 30 år sedan, tagit plats mellan Martin Bomans två askpelare. Jag hittar den också i grundstenen från gamla ALKA, med koordinaterna från den gamla platsen ingraverade. Och framför allt, i det verk som porträtterar tre av de 126 unga män som hittades i en massgrav i Bosnien-Hercegovina. Sanden under dem är insamlad i närheten av var graven upptäcktes. På utsnittet av en mur ovanför dem, är två rader med arabiska bokstäver inristade. Det är den texten i översättning, som jag bäst tycker beskriver utställningen. Där står: De hör när jag lyssnar.