Helena Scragg, intendent vid Norrköpings Konstmuseum, Bo Olls, konstnär fd konstansvarig vid Region Östergötland, Sievert Sjöberg, konstrecensent och Urban Hansson, innehavare av Gallaeri Sander, satt i panelen.
Lena Lindgren från Östergötlands museum inledde med att ge en kort presentation av utställningen i siffror. Rätteligen ska den kallas för en salong, eftersom konstnärer i Östergötland kunnat lämna in verk för jurybedömning. Av närmare 600 valdes slutligen 56 verk ut, gjorda av 42 konstnärer, där könsfördelningen vägde svagt över till kvinnornas fördel. Geografiskt är bidragen jämt fördelade över Östergötland. Det här var fakta som gav bakgrund till diskussionen. Ett femtiotal konstintresserade hade samlats för att lyssna och själva komma med inlägg.
Flera frågeställningar
Till att börja med: Är uppdelningen i de tre konstdisciplinerna meningsfull och hur historiskt förankrad är den?
Helena Scragg ser tiden för världsutställningen i London 1852 som viktig, då industriell produktion gjorde en uppdelning möjlig i det som var maskinellt producerat och det som var hantverksmässigt tillverkat. Från att ha varit utförare av sina egna beställningar av det man behövde i vardagen, förlorade man den nära relationen till det som producerades. Resultatet blev en specialisering.
Flytande gränser
Bo Olls menade att skillnaden mellan konst och hantverk fastlades redan i antiken, varifrån vi fått uttrycket: "Skomakare bliv vid din läst". Bakgrunden är, berättade Bo, att konstnären Apelles (370-308 f.kr.) råkade överhöra hur en skomakare kritiserade hans sätt att återge en sandal på en målning och sedan övergick till att kritisera hela verket, varvid Apelles lär ha fällt sin berömda replik.
Stina Opitz, konstnär, kommenterar från publiken, att konstnärerna, med de nya tekniker som nu står till buds rör sig gränsöverskridande. Helena Scragg ger stöd åt uppfattningen, genom att återge svaret hon fick från en silversmed, då hon ställde frågan om relevansen i uppdelningen av konst, konsthantverk och design. "Jag gör smycken", blev det enkla svaret.
Sievert Sjöberg tycker att gränsdragningarna fortsatt är meningsfulla, medan Urban Hansson hävdar, att det som avgör en plats på hans galleri endast är beroende av kvaliteten.
Viktigt samspel
Relationen mellan institutioner, gallerier och kritik diskuteras också och förutsättningarna för konstnärer att försörja sig.
Lena Wiklund, konstnär, men också med uppgift som länskonstkonsulent, finns med i publiken. Hon konstaterar att hon inte känner till någon som inte också är tvungen att ha ett annat jobb för sin försörjning.
Panelen konstaterar att inköpen från stora institutioner som region och universitet har betydelse och Bo Olls understryker vikten av att enprocentsregeln tillämpas av kommunerna vid byggen och därigenom reserverar pengar för konstnärlig utsmyckning.
Helena Scragg pekar på de stora investeringar som nu görs i inre hamnen i Norrköping och flaggar för kommande arbetstillfällen för konstnärer i anslutning till de stora satsningarna kring Ostlänken.
Till för andra
Lena Wiklund påpekar den litet ensidiga bild som man anlägger på konstlivet i offentliga budgetsammanhang; den ska alltid vara till för något annat och får inte utvecklas i egen rätt. Kulturpengar motiveras ofta med att konst är viktigt för hälsan, eller att den ökar förmågan att lösa uppgifter i skolan eller på arbetsplatsen.
En oro som delas av alla i panelen är nedrustningen av pressbevakningen. Både Sievert Sjöberg och Urban Hansson har kunnat notera hur tidningarnas ambitioner att recensera utställningar har minskat. Helena Scragg betonar betydelsen av recensioner för konstnärerna i deras vidare karriärer och när de söker pengar för fortsatt verksamhet. Sievert Sjöberg pekar på att konstkritiken också är en viktig del i dialogen mellan publik och konstnären, som inte alltid är så talför kring sin egen konst.
Konst som tävling
Att bli uttagen i en jurybedömd utställning som "Under samma tak"är en viktig merit för konstnären. Och att konstnärlig hög kvalitet också kan stärka en nations status påminns vi om i tider av olympiska tävlingar. Fram till 1952 kunde man tävla i flera grenar som arkitektur, målning, skulptur, litteratur och musik. Det var oenighet kring amatörreglerna som slutgiltigt satte slut för konsten i tävlingssammanhang.