Rolf Vårdstedt kommer in på redaktionen. Sångaren tillhör de linköpingsprofiler som har sitt namn på stadens bussar. För Linköpingsborna är han en välkänd solist, som ofta sjunger på begravningar, konserter och i föreningssammanhang.
På torsdag fyller han 80 år. Det vill han fira med en välgörenhetskonsert för Läkare utan gränser i Missionskyrkan på söndag. Under välgörenhetskonserten kommer han att bjuda på ett axplock av hans sångkarriär med sakrala sånger, folkvisor, opera, romanser och körsånger med KFUM-kören.
- Jag kommer att göra ett musikaliskt resekåseri genom 80 år. Det blir bland annat min första begravningssång och min första bröllopssång, berättar han.
Mamma som sjöng mycket
Rolf är uppvuxen på en bondgård söder om Rimforsa, med en mamma som sjöng mycket hemma på gården.
-Hon hade en musikalisk ådra. När hon stod i köket sjöng hon, och när hon tog en paus från arbetet på gården gick hon ofta in och satte sig vid pianot och spelade barnvisor av Alice Tegnér, minns han.
Rolf är äldst i syskonskaran, med två yngre bröder. Bröderna spelade piano under uppväxten och Rolf hade också ett musikaliskt intresse, men idrottsintresset och en framgångsrik karriär som basketspelare tog överhanden.
Det var först efter studentexamen, när han gjorde värnplikten, som han började ta sånglektioner och sjunga mer solistiskt.
-Jag upptäckte att jag hade en god grundröst som jag ville utveckla på något sätt, framhåller han.
Sjöng för Greta Albertus
Han minns en av sina sångpedagoger som hjälpt honom mycket.
-Jag hade turen att få en otroligt duktig sångpedagog. Hon hette Greta Albertus och henne hade jag så länge hon levde. Jag sjöng senare på hennes begravning i Domkyrkan. Det var hon som gjorde mig. Hon var urstyv på att tolka sånger plus att hon var en toppenpianist som kunde spela vad som helst som ackompanjatör, säger han.
Citat: Du kan tänka på en blombukett eller en vacker sommaräng, någonting som färgar av sig på din röst. Gör du alltid det, då blir rösten varm automatiskt.
Han minns särskilt några ord som hon sa som han burit med sig genom hela sitt musikaliska liv.
-Hon sa att man alltid, när man arbetar med rösten, ska tänka på något varmt. Då blir rösten varm. Du kan tänka på en blombukett eller en vacker sommaräng, någonting som färgar av sig på din röst. Gör du alltid det, då blir rösten varm automatiskt. Det har jag burit med mig som någon slags ledstjärna, säger han.
Musiken som hobby
1987 tog han emot Linköpings kommuns kulturstipendium för sina omfattande insatser som sångare och inspiratör i Linköpings kulturliv. Han beskriver musiken som sitt livs innehåll, i med- och motgång. Musiken har alltid, på ett eller annat sätt funnits med i hans liv, men det har inte alltid varit hans yrke. Han arbetade i många år som högstadielärare med uppdragen som sångsolist som hobby.
- Jag skickade aldrig in de ifyllda ansökningshandlingarna till solosång på Musikaliska akademin. Jag fick sjunga allt det där stora som jag ville ändå. Och jag var mycket för att göra roliga lektioner också. Jag gillade att dramatisera.När jag undervisade om franska revolutionen slet jag upp dörren till klassrummet och rusade insjungande med stark röst och full kraft Marseljäsens inledningsord "Framåt, I barn av samma fäder, vår äras dag sin gryning har". Sådana lektioner glömde nog aldrig de förskräckta eleverna, berättar han.
1990 tog han steget ut från en säker anställning som ordinarie lärare till frilansande sångare. Och sedan dess har han fortsatt som det.
-Det var rätt tid. Jag vågade ta det steget då eftersom jag hade ett brett kontaktnät efter all begravningssång, alla konserter och framträdanden i diverse föreningar, säger han.
Vill sjunga länge till
Som solist möter han mycket människor som befinner sig i glädje eller sorg. Många kommer fram till honom i samband med begravningar.
- Ja, det händer ganska ofta, och ibland får jag efteråt telefonsamtal eller brev med ett tack för sången. Man blir både tacksam och ödmjuk inför det. Att sjunga på begravningar ger mig mycket tillbaka. Folk blir berörda, säger han.
Välgörenhetskonserten i helgen kommer att bli långt ifrån den sista, om han får bestämma och ha hälsan i behåll.
-Min morfar var duktig på att sjunga, och han sjöng på sin kammare tills han var 99 år. Min mamma sjöng nästan lika länge. Hon blev 98 år. Bara jag får behålla rösten och hörseln så att jag kan sjunga rent och ligga rätt i tonhöjden, så vill jag fortsätta. Så länge någon frågar efter mig håller jag på, säger han.