Utställningen hos Saabs konstförening är nu avslutad och man kan bara gratulera dem som haft möjlighet att se den. Galleriets stora yta gav konstnärens mångsidighet rättvisa och den medvetet scenograferade utställningen ökade intresset för de enskilda verken.
Storögd nyfikenhet
Lars Wåtz leder oss på en resa genom tid och rum. Barndomens kastanj och hasselnöt är placerade centralt i rummet. De är förstorade i en skala, som får dem att framstå som begrepp, snarare än ting och låter oss återuppleva det tillfälle då de en gång tog form i våra medvetanden, på det att vi alltid skulle känna igen dem.
Och vad definierar egentligen ett träd? Genom en serie målningar i olika färgkonstellationer och tilltagande grad av abstraktion, tycker vi oss bli samtida vittnen till det, som Piet Mondrian en gång brottades med. Det rör sig inte om några kopior , utan om hur en konstnärlig utmaning kan lösas, denna gång med Lars Wåtz som ciceron.
Ikoniskt verk
Utställningsaffischen pryds av en bild på det verk, som inne på utställningen får golvet att gunga under betraktaren; en svindlande känsla av något förandligat, något utanför begreppsvärlden, lika skimrande som en målning av Gustav Klimt, men utan referens till till någon mänsklig gestalt. Har den en gång funnits där, är den förvandlad till vind.
Bredd som ger djup
Här finns alluderingar på pop-konst, med citat insprängda, av Bob Dylan. Här finns gravyrer av kända linköpingsbyggnader, som hukar under en storm av färger och här finns flera trädsilhuetter mot grå, blå eller rosa skyar. Det är många gånger dekorativt, men alltid tankeväckande och skapat i en konstnärlig tradition, som bär konstnärens högst personliga prägel.
På återseende
Det är mig veterligt hans största utställning hittills och här fick han visa bredden av sitt konstnärskap, parat med den tekniska skicklighet han besitter. Lars Wåtz skapar behov av mer.