Joakim Eklund fyllde 8 i februari. Han vet massor. Hur många dagar det tar innan en kyckling kläcks, hur man bäst plockar upp en nyvaken ett-och-ett-halvt-årig lillasyster Sanna ur sängen och hur man läser ett sommarlovsbrev från fröken och räknar enkla multiplikationer. Skolan är oftast jättekul.
– Vi är fjorton i klassen om man räknar mig. Bäst tycker jag om när det är öppna dörrar, matte och idrott.
Joakim vet också att det finns sjukdomar som kan vara farliga, hur cancermedicin smakar och hur ont det gör att ha blåsor i munnen. När han var tre år fick han ALL, Akut lymfatisk leukemi. Allt ställdes på ända. Barn och cancer – två ord som matchar varandra illa. Men varje år drabbas 300 familjer av det ofattbara.
Nu känns den tuffa tiden alltmer avlägsen. Det räcker med sjukhusbesök i Linköping var tolfte vecka, då man kollar blodstatus, längd, vikt och lymfkörtlar.
– Han ligger väldigt stabilt och läkarna är inte oroliga. Det är Jonas och jag som överanalyserar och kan tycka att han fortfarande är trött, fysiskt och psykiskt. Han behöver återhämta sig för att orka, men det är ju egentligen den enda skillnaden mot andra, säger hans mamma Jenny Eklund, som inte kan annat än förundras över hur lätt det gått för honom att fixa skolan.
Utanför huset står fotbollsmålet han fick i fredags. Hela familjen firade tvåårsdagen, två år sedan sista cellgiftstabletten.
– Vi åt på restaurang, säger Joakim, som själv fick bestämma upplägg och var mycket bestämd på punkten ”lillasyster ska med”.
– Han är otroligt omtänksam. Och ordentlig. Gillar inte när saker rubbas. Och älskar verkligen Sanna, säger Jenny.
Joakim berättar om framgångarna i taekwondo. Nu har han tagit sitt fjärde bälte, ett gult, första vuxenbältet.
– Jag fick inte det brunvita, när jag tog det gula direkt. Sedan ska jag ta grönt, blått och rött.
Med taekwondo två gånger i veckan, fotboll och pingis är det full rulle. Men ibland kan en leksak eller något han gör få minnen och bilder att vakna, och då kommer frågorna.
– Det är bra att han kan prata om det han varit med om, även det allvarliga. Han kan fråga om vad som händer om leukemin kommer tillbaka.
Vad säger man till en åttaåring som frågar sånt?– Man kan inte luras, men vi kan precis som läkarna fokusera på det positiva. Att 9 av 10 barn klarar sig, att bara 1 av 10 får återfall. Vi säger att om det skulle hända igen, får han samma medicin. Men allt ser ju väldigt bra ut, han har inte haft några komplikationer och värdena är stabila sedan han slutade medicinera.
Nu är det annat i huvudet. Texten till låtarna klassen ska sjunga i kyrkan sitter där, efter envis träning. Pikétröjan i nya favoritfärgen turkos är framlagd. Sommarlov med simskola, kompisar på fritids och tv-spel med bästisen hägrar.
Jenny och Jonas vill inget annat än vardag som rullar.
– Men även om allt flyter på och ser bra ut nu finns ju en oro kvar. Den oron kommer vi alltid att ha med oss. Vi lever fortfarande mycket i nuet och skjuter inte alltför mycket på saker.
Och nu. Nu är det riktigt sommarlov. Utan cancer.
