Kristina Alsér räddade sin man. Stort och dramatiskt. Att hon nu utses till Årets hjärt-lungräddare av Riksförbundet HjärtLung har hon lite svårt att ta till sig.
– Jag är rörd och tagen. Jag gjorde min medmänskliga plikt. Att det handlade om Janne kan ha gjort det lättare – eller svårare, jag vet inte.
Hon säger att det är viktigt att prata om det vi inte gärna pratar om. Att "det händer inte mig" är en falsk illusion.
– Det händer hela tiden. Det kan gå snabbt från mys i soffan till att man nästan inte finns.
Det har gått drygt ett år sedan den där dagen döden hälsade på hos Kristina och Janne Alsér. De hade lämnat hemmet i Locknevi för några dagar i lägenheten i Stockholm. Morgonen den 25 augusti gav sig Janne ut för att handla.
På väg ner för de fyra trapporna drabbas han av plötsligt hjärtstopp.
Att Janne lyckades ta sig upp till lägenheten begriper ingen. Hade han inte gjort det hade han blivit liggande i trappuppgången. Att Kristina just den här gången inte låst dörren, som hon alltid gör, ren lycka.
– Jag pratade med vår dotter i telefon när jag hörde att han tog i dörren. Han fick upp den. Vi hann få ögonkontakt, jag såg förtvivlan i blicken innan han trillade framåtstupa i trapphuset, säger Kristina.
Allt därefter är sekunder och minuter. Kaos och ett under av effektivitet.
– Jag vet inte varifrån jag fick kraft att vända honom. När jag tryckt av Marie och ringt 112 satte jag på högtalartelefonen.
SOS-operatören lotsade henne genom hjärt-lungräddning i väntan på ambulans. Marie, som parallellt ringt 112, rapporterade via sms när ambulansen borde vara på plats.
Det tog exakt sju minuter för ambulansen att komma. Under de minuterna hann Kristina ge 800 kraftiga kompressioner i rätt takt, förbanna att ingen i trapphuset var hemma, och skrika "dö inte!" dö inte!"
Men just då var Janne död. Hon fick ingen reaktion. Inga livstecken.
– Mitt i allt var jag tvungen att lämna honom för att springa ner och ställa upp dörren, så att ambulanspersonalen skulle ta sig in när de kom. Det var Janne som fixat dörrstopp. Utan det vet jag inte vad jag gjort. Nu kunde jag rusa ner och upp igen på 45 sekunder.
Ambulanspersonalen tog över med defibrillering, syrgas och adrenalin.
– Först under ambulansfärden de fick igång honom igen. Han var helt borta i 15 minuter.
Två minuter till Sankt Görans sjukhus. Långa timmar av ovisshet.
– Första natten på sjukhuset när jag inte visste om Janne skulle vakna eller hur han skulle vara när vaknade snurrade tankarna. Det är oerhört lätt att belasta sig själv. ”Tryckte jag tillräckligt hårt?”
Det här är en del i ”solskenshistorien” hon gärna vill lyfta lite extra.
– Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas. Alla som över huvud taget gör något är hjältar, oavsett utgången. Det kan finnas många orsaker till att det inte går vägen, men det är alltid bättre att göra något, än att vara så rädd för att göra fel att man blir handfallen. Första steget att våga är kunskap i HLR.
Efter bara en dryg veckas sjukhusvård var Janne mirakulöst helt återställd. Han är lyckligt lottad. Av de som årligen drabbas av hjärtstopp i Sverige är det bara en liten andel som överlever och bland dem är bestående hjärnskador vanliga. I Janne Alsérs journal står det att han ”överlevt hjärtstopp tack vare adekvat HLR”. Det är Kristinas förtjänst att Janne lever och klarat sig helt utan komplikationer.
Kristina säger att det var en kombination av att hon hade kunskaper om HLR i ryggmärgen och ledsagningen som gjorde henne trygg. De har ordnat HLR-kurs med drygt 120 deltagare i Vimmerby.
– Visionen är ett hjärtsäkrat Småland, att fler har HLR-kunskaper så man vågar ingripa om något händer, att fler skaffar hjärtstartare och också registrerar dem. Den här utmärkelsen är förstås en kick att fortsätta det arbetet. Det känns också fint att vårt arbete tangerar HjärtLungs kampanj Hjärtsäkra din ort, vi brinner för samma sak.
Priset delas ut i Kungsträdgården i Stockholm idag, lördag.