Det sägs att hårt jobb lönar sig.
Inte alltid – ändå.
Vimmerbys spelare slet kopiöst i solgasset på Maxivallen i Norrköping i lördags. De sprang, sprang och sprang, tills de nästan stupade. Det hjälpte inte. När domaren Senad Hodzic blåste för slutsignal stod Eneby som vinnare. 3-1. VIF förlorade seriefinalen. Spelarna kunde ändå lämna konstgräsplanen med huvudet högt och med en känsla av att de nog kramat ur det sista av sina krafter.
Eller som tränaren David Lindgren uttryckte saken: ”Vi kan inte begära så mycket mer. Alla jobbade hårt och vi gjorde det tillsammans som ett lag”.
Den avgörande skillnaden mellan lagen var enligt mitt sätt att se det, tyngden och kanske även rutinen. Eneby har flera erfarna spelare i sitt lag med meriter från division ett. Det märktes. De hade ett lugn som imponerade.
Seriefinalen höll hög division tre-klass, ja… det var snarare division två-nivå. Det var en match med heta känslor, hätska verbala dueller, tufft spel och hög intensitet.
Vimmerby ska vara mycket nöjda med prestationen – trots förlusten.
Som alltid efter en match finns det detaljer att reflektera över:
• Som varför Enebys mittback Mikael Mattsson tilläts styra och ställa som han gjorde? Med sitt ständiga ”tjat”, som nog retade gallfeber på både motspelare, medspelare och domartrio, vann han inte bara den så viktiga mentala kampen, han fick också tid och utrymme att vara bra i spelet.
• Presspelet kuggade inte riktigt i. Mittfältarna fick ibland ett hav av yta att täcka. Kanske att 4-4-2 hade passat bättre en bit in i matchen mot sånt spelskickligt motstånd.
• Hörnorna var visserligen bra slagna, men mot Enebys storväxta spelare stod sig VIF-spelarna kort.