Bowling och fotboll i all ära. För Jonas Karlsson, eller "Filluppen" kort och gott, är det innebandy som gäller. För nästan hela slanten. Han har gått en annan väg än hans farbror Sten, som vigt en stor del av sitt liv åt hockeyn.
– Han har ju gjort några timmar i den "andra" hallen om man säger så. Mitt mål är att hålla på lika länge som honom, även om det nog blir en svår uppgift.
Precis som Sten Karlsson, farbrodern, är Jonas en riktig eldsjäl, hängiven sin idrott.
Vi träffas för en pratstund i Södra Vi, efter att hans arbetsdag tagit slut. Och när vi säger pratstund och snack om innebandy, så vet man en sak i förväg. Den där planerade halvtimmesintervjun, sväller och sväller. Till en timme, till två... ni förstår. "Filluppen" brinner så in i Nordens för sporten, vilket inkluderar träningsupplägg, övningar och självklart människorna och spelarna i Vimmerby IBK, klubbens i hans hjärta.
För en tid sedan blev det klart att Karlsson skulle assistera nye tränaren Peter Kronstrand i VIBK:s herrlag. Ett inte helt självklart val för honom, trots kärleken till klubben.
– Efter att jag lämnat posten som huvudtränare för många år sedan, så lovade jag mig själv att inte vara seniortränare något mer. Jag tyckte helt enkelt inte att det passade mig. Jag brinner mer för ungdomar och är inte så resultatinriktad som man kanske ska vara i ett seniorlag. Jag tittar mer på prestationer och utveckling.
Ändå tackade du ja...?– Ja, det blev så. Jag tyckte att upplägget passade mig bra.
Vilket innebär?– För mig handlar det mycket om att försöka utveckla spelarna på individnivå. Min roll kommer vara ganska lik den som jag haft i U-lagen.
U-lagen, ja... där har "Filluppen" haft en betydande inverkan, i många år.
Det är framför allt där, på ungdomsnivå, han har satt sin prägel.
Och lagen han har tränat genom åren är... många.
När jag ber honom lista vilka det är, så tittar han upp mot den klarblå himmelen, funderar en stund. Säger sedan:
– Få se nu... förra året var jag huvudtränare i P05, P/F10 och P/F11-12. Sedan hjälpte jag till som målvaktstränare i JAS-laget, i F02-04, P03-04, F05-06 och P06.
Hur hinner du med allt?– Det fungerar. I vissa lag har jag bara varit matchcoach, i vissa lag har jag varit med i en träningsgrupp.
I 14 år har Jonas varit tränare, där han varit coach i 24 olika lag.
Puh! Då förstår ni att det här med innebandy inte är ett fritidsintresse han tar lätt på, det handlar snarare om ett kall och en livsstil.
– Jag vet faktiskt inte hur många timmar jag lägger ner på innebandy, det är inget jag tänker på. Det är bara så det är.
För den vanlige sportnörden (och det finns många därute) känns det säkert avlägset att tänka på innebandy nu, när solen steker och med ett kommande VM-slutspel i fotboll runt hörnet. Jonas Karlsson ingår inte i den kategorin.
Han tänker ständigt på innebandy.
– Mmm... jag gillar att planera. Jag vill ha ett träningsupplägg klart tidigt.
Men du, när kom innebandyn i ditt liv med full kraft?– Faktiskt ganska så sent. Jag började spela aktivt först när jag gick i nian. Det fanns inget pojklag i Vimmerby tidigare än så.
"Filluppen" skrattar till, säger sedan att just Peter Kronstrand (då Hämäläinen) var hans första tränare i karriären.
– Det var han, Frederick Danielsson och Petter Leander. De var ju bara några år äldre än oss i laget, men det funkade bra ändå.
Jonas Karlsson blev fast direkt.
– Ja, jag kände att innebandy var min grej.
Och här har ni storyn om varför han blev målvakt:
– Det var på den tiden då alla inte fick lika mycket speltid. Det är annat nu. Hur som helst...så tyckte en kompis att jag skulle bli målvakt. Då skulle jag få mer speltid och förresten trodde han inte att jag skulle platsa som utespelare.
På den vägen var det. Jonas Karlsson hade tydligen ett visst mått av talang. En talang han med iver och mycket träning förädlade. Bara fyra månader efter karriärens start, blev han uttagen i Smålandslaget (!).
– Visst, konkurrensen var inte så tuff då, men jag "slog" ändå ut några andra på vägen.
Året efter blev han uppflyttad till A-laget – och de spelade på den allra högsta nivån i Sverige på den tiden.
– Marcus Adolfsson var min stora förebild. Sedan flyttade han iväg, då var vi tre målvakter i A-truppen. Det var jag, Micke Kindman och Paerdy Garteus. Jag minns att han var 30 år äldre än mig.
Första året blev det inte en sekunds speltid för Jonas i A-laget, sedan började det hända grejer.
– Jag tror att jag spelade åtta matcher andra året. Det var häftigt. Vi mötte den tidens storstjärnor.
Några storstjärnor träffade han inte på i Norge. Det var nämligen dit, till Kverneland på den norska västkusten, som innebandyn förde honom något år senare.
– Vi åkte ur Elitserien med VIBK. Jag tog det ganska hårt och tyckte att jag hade en stor del i varför det blev så. Jag var inte bra i den avgörande matchen mot Närke.
Efter två lärorika år i Norge, flyttade han tillbaka till Sverige och Vimmerby – och blev tränare.
– Egentligen hade jag inte minsta tanke på att bli det, snarare materialförvaltare. Typ vara den där "roliga" snubben i omklädningsrummet. Så blev det ändå. Jag tränade P10-laget och sedan tränade jag damlaget och var samtidigt assisterande tränare i herrlaget.
Ni hör, det började redan då. Och sedan har det bara fortsatt. Efter en ny sväng i Norge, där han tränade sitt gamla lag i högstaserien, landade han åter i Vimmerby.
Där är han kvar – och kanske mer aktiv i klubben än någonsin.
Du har ganska bra koll på spelarna i föreningen, va?– Ja, haha. Jag känner nog nästan varenda spelare. Flera av killarna jag hade i mitt första tränaruppdrag, kom upp i A-laget. Och jag var faktiskt lite stolt när två av "mina" killar gjorde debut i SSL samtidigt (Jesper Alm och Filip Bergman). Då var jag på plats.
Precis som han brukar vara när det handlar om innebandy.
