Går man in och läser vad lärare dömts för blir man helt klar över lärares oro att ingripa. Det skulle behövas två lärare i varje klassrum, då det finns uppgifter i domarna att om läraren inte varit var ensam vuxen med eleverna kunde situationen troligen blivit någon annan. Men det är ganska vanligt att en lärare är ensam i klassrummet.
Jag har inte sett någon forskning som visar på vad de övriga eleverna i klassrummet förlorar i arbetskapacitet på grund av stökiga kamrater. Det är antagligen ingen intressant samhällsfråga.
Nu är det inte bara barn- och elevombudet som underminerar skolan. Det finns en politisk okunnighet om skillnaden mellan kommunallag och skollag. Enligt det sistnämnda ska alla elever som har behov av stöd och hjälp ha rätt till det. Som rektor kan man aldrig säga till en elev eller föräldrar att ”jag kan inte hjälpa dig för jag har inga pengar”. Då bryter man mot skollagen, men följer kommunallagen. Rektorsuppdraget är egentligen ett omöjligt uppdrag.
Ett problem som uppstått sedan kommunaliseringen, då vi gått från regelstyrning till målstyrning är att lärares arbetsmiljö blivit starkt försämrad. Ni som fortfarande finns kvar därute måste bidra till en förbättring av arbetsmiljön om vi ska få bra lärare i framtiden. Våra barn ska bara ha de bästa pedagogerna. I paniken över att så få vill bli lärare sänker man intagningspoängen till våra lärarutbildningar. Men lärarjobbet är inget ”vemsomhelstjobb”. Det är ett av världens viktigaste arbeten. Vi lever idag i ett informationssamhälle och den som inte kan läsa och skriva ordentligt får stora svårigheter att klara sig utan att ta hjälp av andra. För lärares utbildningsinsats har samhället länge lönat dem med låga löner och en dålig arbetsmiljö. Det lockar sällan folk till utbildning. Förr hade man lärarlönen som mått för vilken lön en riksdagsledamot skulle ha. Det har uppstått en viss skillnad över tid.
På regeringsnivå har man mellan valen tävlat om hur man ska ändra skolan. Man kastas hit och dit som skolledare. Det som gäller idag gäller inte nästa år. I nästa val är det andra partier som ska ändra skolan på något annat sätt. Förutsättningarna ändras således hela tiden och man måste veta när ett läsår börjar vad förutsättningarna är och man måste veta det minst fem år framåt för att kunna göra önskade förbättringar och att hinna se resultatet. Våra högsta politiker tror att en förändring syns på två till tre år. Så är det inte, en varaktig förändring tar tid.
Arbetsro är ett stort behov för alla parter i skolan och jag hoppas vi har tagit ett steg på väg dit genom att ge lärare legitimitet att upprätthålla arbetsron för alla elevers bästa. Till det behövs både ekonomiska och politiska förutsättningar.