Brist på tillgång till skyddsutrustning och mediciner har blivit uppenbart på grund av att man tidigare avskaffade tidigare beredskapslager och avreglerade apoteksverksamheten.
Personal som saknat anställningstrygghet, har känt sig tvungna att gå till ett arbetserbjudande trots att man kanske inte varit fullt frisk.
Detta är bara ett par exempel på konsekvenserna av en marknadsliberal politik som på område efter område urholkat ett tryggt välfärdssamhälle.
De som förordat denna ordning har tidigare också med emfas kämpat emot ett ”bidragssamhälle” och samtidigt försvarat ”valfrihet” inom samhällsnyttiga funktioner såsom skola, sjukvård, kommunikationer med mera.
Man har på dessa, och ett flertal andra områden, bortsett från allmännyttan och i stället gynnat företagare som utför dessa verksamheter med – just det – medel (bidrag) från stat, regioner och kommuner.
När nu krisen slagit till har ropen från dessa aktörer på ännu mer bidrag eskalerat.
Vårt välfärdssamhälle har till stor del tillmötesgått behovet av ekonomiskt stöd, men samtidigt har man naturligtvis sett över de brister och läckor som blivit så uppenbara.
Kloka politiker, som lyssnat på våra experter, har insett att anställningsvillkoren för vård- och omsorgspersonal måste förbättras samt att tillgången på mediciner och sjukvårdsmateriel måste tryggas för att därigenom minska risken för smittspridning, och säkra en fullgod sjuk- och äldrevård.
Dessa och andra nödvändiga åtgärder för att vidmakthålla ett fungerande välfärdssamhälle har dock fått vissa debattörer att hemfalla åt sådana konspirationsteorier som att politikerna vill passa på att ”smygsocialisera” samhället.