Vildsvinsstammen har tillåtits växa sig så stor att de blir ett problem för hela samhället. De orsakar stora skador i jordbruket och i trädgårdar – ja överallt där de hittar något som smakar gott, men även i trafiken. Skadorna i jordbruket beräknas till 1,1 miljard kronor per år och i trafiken 280 miljoner kronor (2015) , en kostnad som förmodligen inte omfattar förlusten av människoliv, för hur skall det beräknas.

Företrädare för jägarkåren säger sig vilja begränsa stammen, men det verkar mest vara ”läpparnas bekännelse” och endast i mindre utsträckning kopplat till en ansträngning för att reducera antalet vildsvin.

I Sverige har vildsvinen inte varit en del av den naturliga faunan sedan 1800 f.kr., de vildsvin som finns idag är rymlingar från vildsvinshägn eller, som man tror, illegal utplantering. Det beslut som togs av Sveriges Riksdag 1980, att vildsvin inte var en naturlig del av den svenska faunan, revs upp 1987 då det i stället beslutades att vildsvinen ”åter skulle betraktas som en naturlig del av den svenska faunan”.

Att vildsvinen finns i Sverige idag beror i huvudsak på att jägarkåren har ansett att vildsvinsjakt är spännande och att det är billigare och enklare för dem att kunna utöva sitt jaktintresse på hemmaplan, i stället för att åka på jaktresor utomlands. Polen, till exempel, var ett populärt resmål i slutet av 1900 – talet, för dem som hade råd. Men, eftersom det inte har kopplats något regelrätt ansvar för jägarkåren att hålla vildsvinsstammen på en acceptabel nivå, vilket görs i Polen, så har antalet individer tillåtits växa till det problem som vildsvinen idag utgör för hela det svenska samhället.

På den lilla fastighet jag äger har vildsvinen etablerat sig och min rågåker föder sugga med kultingar, halvstora grisar och någon galt. Grisarna växer sig stora och starka av dieten men rågen blir förstörd. Det har varit ett antal jägare på min mark och i omgivningarna, men grisarna finns kvar, förmodligen därför att det inte sker någon samordning mellan flera jägare/jaktlag. Grisarna råkar inte finnas på plats just den dagen jägaren är där eller så gick grisarna ut åt ett motsatt håll mot var jägaren stod.

Att jaga vildsvin är inte lätt – de är nattdjur, de har gott luktsinne och de rör sig över stora områden. I norra Kalmar län har man dock konstaterat att det mest effektiva sättet att jaga för att minska vildsvinsstammen, är ett göra en samordnad jakt över stora områden med ett mycket stort antal jägare och hundförare. Men det finns ett stort antal jägare som helt enkelt inte vill reducera antalet vildsvin. Det är jägare som själva inte drabbas av förstörda marker och som anser att det är deras rättighet att få utöva sitt jaktintresse.

Jägare jag har talat med vill inte samarbeta med grannjaktlaget, de vill inte gå ut på morgonen, trots att åtelkameran visar att grisarna är på min råg mellan 03 och 05. De vill inte samarbeta så att de kan bevaka en plats varje natt i till exempel en vecka. ”Så road av att jaga är jag inte”, sa en av jägarna och tyckte att jag skulle slå av rågen. Man ger mig också rådet att ta jägarexamen och jaga själv.

Eftersom det är jägarkåren som vill ha en vildsvinsstam, så måste det också vara de som skall ha ansvaret för att samhället, dvs. alla vi andra, inte åsamkas ekonomiska eller annan skada på grund av detta särintresse. Att kopiera den polska lösningen och göra jägarkåren kollektivt ersättningsansvarig för de uppkomna skadorna, skulle med största säkerhet förändra karaktären på jakten och öka avskjutningen rejält!

Nej, det är inget annat än ”läpparnas bekännelse”, när många av dem som är jaktintresserade säger att de vill öka avskjutningen, om de inte försöker samordna jakten för att kunna få en effektiv avskjutning.