Även värnlösa flickor i Sverige får utstå könsstympning, ofta utförd utan bedövning, trots att det är olagligt.
En rapport från UNICEF 2013 visar att en totalt överväldigande andel av kvinnor från Somalia är könsstympade, 98 procent. Till detta kommer kvinnor från ett flertal afrikanska länder som Guinea, Egypten, Eritrea mfl. WHO räknar med totalt cirka 130 miljoner kvinnor över hela världen utsatts för denna barbariska sedvänja som praktiseras inom olika religioner.
Det finns ingen exakt statistik då ämnet är känsligt och det förmodligen skulle ses som en integritetskränkande åtgärd att undersöka de drabbade men Socialstyrelsen räknar med att 40 000 kvinnor i Sverige är könsstympade varav cirka 7 400 flickor under 18 år.
2014 upptäcktes ett fall i Norrköping där alla flickor i en skolklass var stympade. Enligt skolsköterskan var ett flertal utförda på det värsta sättet där hela klitoris och blygdläppar skurits bort, allt sytts ihop och endast en liten öppning för urinering lämnats.
Sedan 1982 är könsstympning illegalt i Sverige och sedan 1999 även om föräldrar och släktingar utför detta utomlands. Men samhället är märkbart passivt. Ytterst få, hittills bara tre fall, har förts till domstol och dömts. Motviljan att medverka hos de grupper som praktiserar könsstympning är kompakt, bevisning är i stort sett omöjligt att få fram för fällande domar. Tvångsåtgärder uteblir. Trots Barnkonventionen verkar det svenska samhället helt se mellan ögonen när det gäller detta brott som straffar oskyldiga flickor hela livet.
Men vilket brott är värst? Att en viss kulturell grupp kan känna sig utpekade om exempelvis skolsköterska rutinmässigt ska undersöka och kartlägga, eller att årligen hundratals flickor i vårt land ska tvingas till livslångt lidande?
Tyvärr är den nationella handlingsplanen mot könsstympning av flickor och kvinnor som regeringen lanserade i juni 2018 väldigt tam. Enligt Socialstyrelsen är det avgörande att finna metoder och verktyg för att identifiera de utsatta för att ”kunna erbjuda stöd och hjälp utifrån deras behov” men ingenstans nämns att det faktiskt är ett brott som pågår i det tysta som snarast måste stoppas.
”Fördjupad fortbildning” räcker inte, speciellt om Barnkonventionen ska få någon som helst mening. Effektivare brottsbekämpning behövs liksom stärkt, tvingande upplysning. Passiviteten kan inte få fortsätta.
Lennart Berggren