I förra veckan kunde man pÄ morgonens nyheter höra ett inslag om att det saknas mÀn i Syrien. Kvinnor Àr dÀrför i majoritet pÄ de högre utbildningarna och kvinnor har ocksÄ börjat arbeta i traditionellt mansdominerade yrken.
Denna till synes positiva utveckling har dock en mer besvÀrlig baksida i att unga kvinnor Àr rÀdda att de inte ska kunna bilda familj. MÀn och pojkar har i stor utstrÀckning antingen migrerat eller dödats i striderna.
Det blir tydligt att Sverige i all sin vÀlmening, genom sin migrationspolitik, har bidragit till detta problem nÀr alla flyktingar frÄn Syrien automatiskt beviljas asyl.
Sverige har genom sin generösa migrationspolitik lockat mÀnniskor att utsÀtta sig för faror för att komma till landet och fÄ del av trygghet och vÀlstÄnd, vilket alltsÄ fÄtt konsekvenser för migranternas hemland och inte bara personliga tragedier pÄ Medelhavet eller i hÀnderna pÄ smugglare. Givetvis innebÀr det ett etiskt dilemma hur man bÀst skall kunna hjÀlpa mÀnniskor i nöd, men att drÀnera lÀnder pÄ deras mÀnskliga kapital, kan ju inte ses som sÀrskilt humant i ett större perspektiv.
FrÄn olika hÄll kan man ocksÄ allt som oftast höra att högutbildade migranter behövs för att lösa Sveriges problem med personal inom vÄrd och omsorg, eftersom det inte lockar tillrÀckligt mÄnga av Sveriges befolkning att arbeta inom denna sektor.
NĂ€r de svenska politikerna inte har förstĂ„tt vilka lĂ„ngsiktiga effekter det skulle komma att fĂ„ med âöppna grĂ€nserâ, har man inte bara skapat problem för Sverige utan ocksĂ„ försvĂ„rat för lĂ€nder att kunna Ă„terbygga sin infrastruktur efter det att den akuta krisen ebbat ut.
Hur kan vi i Sverige med högburet huvud argumentera för att vi i vÄrt vÀlfÀrdsland skall lösa vÄra problem, genom att underminera sÄrbara lÀnders möjligheter att bygga upp sina samhÀllen?