Insändare Efter att ha sett slutdebatten inför EU-valet så kände jag hur förtvivlan grep tag i mig. Vad höll politikerna egentligen på med framför kamerorna och inför hela svenska folket? Jo, värsta pajkastningen blev det till slut! Personliga påhopp hörde tydligen till valstrategin för att få motståndarna på fall. Mycket väsen och lite ull som kärringen sa när hon klippte grisen!

Man får hoppas att många av väljarna ställde sig frågan, ”är det detta gäng som Sverige ska skicka till EU-parlamentet”? Hur ska de någonsin kunna komma överens om och rösta i frågor som är bra för Sverige när de i princip var oeniga om allt som debatterades? Är det ett sådant EU vi behöver eller vill ha? Men nu är valet över och vilka som kommer att få resa till Bryssel spelar egentligen ingen roll. Sveriges roll i EU är tyvärr nästan lika med noll.

Det är nu som man ska ta itu med alla svåra frågor som hittills ställts åt sidan av EU, men framställts som viktiga i valrörelsen, hur ska klimatfrågan lösas, kan man komma överens kring flyktingpolitiken, skall EU inrätta en ”pelare” för sociala frågor, skall vi få en EU-skatt, blir det en gemensam EU-armé och hur ska Östersjön kunna räddas?

Lobbyisterna vässar klorna och kommer att försöka påverka våra EU-politiker så att man röstar som de vill. Men det är nu som den stora tystnaden kommer att lägga sig. Informationen om vad som sker i EU, vilka beslut som tas eller vilka frågor som skall behandlas är fortfarande starkt begränsad. Det finns som bekant ingen ”offentlighetsprincip” inom EU. Så det är bara att gratulera våra EU-parlamentariker till ytterligare fem sorgfria år med saftiga löner och skattefria ersättningar som man inte behöver redovisa vad de används till.