Vi glömmer lätt, lättare än en heliumballong på väg mot molnen.
Jag fascineras av hur vi så snabbt anpassar oss, hamnar i hamsterhjulen och bara kör på mot ett mål man knappt hinner tänka på. Vardagsstress och strävan efter att hinna klart, göra rätt och hinna hem upptar stor del av våra tankar. Vi borde istället vara här och nu, klappa oss själva på axeln om hur duktiga vi är och njuta.
Varje dag tar vi allt för givet, jag vill ägna lite tankar till alla som kämpar dag ut och dag in. Tack till brevbäraren att du kör ut min post, Tack till sköterskan på vårdcentralen, sjukhuset och äldreomsorgen som varje dag kämpar för andras bästa. Tack till dig som trots fara, elände eller sorg blev brandman, ambulansförare, begravningsentreprenör, präst eller polis. Tack till min fru att du finns hos mig.
Tacklistan kan bli otroligt lång, jag tror vi fattar poängen, att vi alla fyller ett syfte och att vi ofta slutar tänka på hur viktiga vi är i samhället.
Hur skulle det se ut om städerskan slutade städa? Om sopbilen inte kom på onsdag? Om posten uteblev? Ingen sjukvård att vända sig till, ingen skola till våra barn? För att inte glömma er som gjort allt detta möjligt i dag genom år av slit, våra pensionärer.
Fortsätt göra våra dagar till det bästa för oss alla, bemöt alla med ett leende, det lönar sig.