Det har snart gått fyra år sedan Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Dubbelt så lång tid har gått sedan han senast släppte ett album med nyskrivna låtar. Men för några veckor sedan släppte han utan förvarning den nästan 17 minuter långa låten "Murder most foul". Dylan är tillbaka med sin längsta låt hittills – efter sin längsta paus någonsin.
Många jublade när Dylan fick Nobelpriset – andra buade och ropade skandal. Jag lyssnar på Dylan varje dag och hör till den skara som tycker att han förtjänade priset. Bland de poeter som har tilldelats priset placerar jag Dylan näst högst. Jag vill därför göra ett försök att recensera "Murder most foul" med litteraturkritikens verktygslåda i stället för musikkritikens.
"Murder most foul" har ett episkt anslag och sällar sig till Bob Dylans långa och berättande låtar. Den placerar sig bland låtar som "Idiot wind", "Changing of the guards", "Sad-eyed lady of the lowlands", "Ballad in plain D" och så vidare.
Låten handlar om mordet på USA:s president John F Kennedy i Dallas i november 1963. Men likt en porträttdokumentär signerad Jane Magnusson handlar den också om ett land och om en tid – det är en berättelse om förra seklets USA.
Titeln till låten lånar Dylan från Agatha Christies pusseldeckare med samma titel från 1964. Som försökte han lägga ett pussel större än det som visar att det var Lee Harvey Oswald som sköt Kennedy.
"Murder most foul" är en ödesmättad elegi i modernistisk tradition. Dylan berättar om det kallblodiga mordet på Kennedy men lånar i inre monologer också ut sin röst åt såväl konspiratoriska Kennedyhatare som till den döende presidenten.
Själva händelseförloppet den där dagen i Dallas för snart 60 år sedan är snabbt avklarat – men mordet dröjer kvar som ett eko och skapar en fond till resten av låten där Bob Dylan frossar i historiska såväl som musikaliska referenser. Mot slutet brassar han på med allehanda låtönskningar – riktade till den legendariske radiodiskjockeyn Wolfman Jack. Allt från låtar som "Please don't let me be misunderstood" till "Deep in a dream" önskas. Dylan avslutar med en metaönskan i form av en vädjan till Wolfman om att spela "Murder most foul" och skapar på så sätt en cyklisk handling à la "Finnegans wake".
Men i sammanhanget är kanske begreppet intertext mer passande än referens. Intertext är kort för intertextualitet och hänvisar till att ingen litterär text står för sig själv, utan tvärtom ingår i ett nät av nära eller mindre nära relationer till andra texter. Jag tar i från tårna och liknar låten vid poeten och Nobelpristagaren T.S. Eliots dikt "The waste land" (1922). Likt Eliots berömda dikt är "Murder most foul" fullproppade med intertexter som ger den närmast oändliga dimensioner.
När det var dags för den andra utgåvan av "The waste land" försågs den med fotnoter för att läsaren lättare skulle kunna förstå den smått esoteriska dikten. Jag överdriver inte när jag påstår att även "Murder most foul" skulle behöva fotnoter. Har man inte koll på den amerikanska musik- och nittonhundratalshistorian är det mycket som går en förbi.
Samtidigt behöver man inte ens känna till Kennedymordet för att kunna uppskatta låtens litterära kvaliteter. Med "Murder most foul" lägger Bob Dylan epitetet låtskrivare bakom sig och tystar alla som motsatte sig att han skulle få Nobelpriset.
