Det var egentligen bara lingonsylten som saknades. Det bästa jag lyckats åstadkomma var en tranbärsgelé som kunde varit mindre söt, men det var åtminstone rätt färg. Potatisen var av yppersta kvalitet och gjorde sig alldeles utmärkt till raggmunken, och fläsket köpte jag i en butik på Carretera a Masaya. Det var kanske lite mera rökt än salt, men det smakade gott. Och det var tveklöst bättre än det bacon som Marianne och Kjell föredrog när de gjorde raggmunk.
När det blev dags för jul och julbord var det enda som saknades julskinkan. Allt annat gick att ordna. Lax att grava var lätt att få tag på. Köttfärs till köttbullarna. Småkorv blev till prinskorv. Räkomeletten som jag alltid vill ha med. Revbensspjällen. Jansson var enkelt, men det byggde på att någon tog med sig ansjovis från Sverige. Samma sak med sillen. I övrigt gick allt att ordna. Bortsett från julskinkan. Det bästa jag kunde få till var att köpa en hel rökt skinka som jag sedan griljerade. På så sätt såg den i alla fall ut som en julskinka.
Jag är en stor fantast av det som kallas svensk husmanskost, och under de år jag arbetat utomlands så har jag alltid sett till att kunna laga den maten. Raggmunk med fläsk, köttbullar och brunsås, torsk med dill- och äggsås, fläskpannkaka, pyttipanna, ris och köttfärssås, och vad mer det finns. Det är visserligen inte säkert att någon av rätterna ursprungligen kommer från Sverige, men de kvalificerar sig alla numera under begreppet svensk husmanskost.
Jag äter naturligtvis den mat som lagas där jag befinner mig. Det är alltid spännande med nya matkulturer. I Centralamerika är gallo pinto väldigt vanligt, eller casamiento som det heter i El Salvador. Det är en rätt som ätes under dagens samtliga måltider, frukost, lunch, middag och består av ris och svarta bönor som steks i matolja. Rätten fungerar alldeles utmärkt till en köttbit istället för potatis.
Skälen till att jag är så förtjust i svensk husmanskost är säkerligen många, och ett flertal av dem är säkert okända för mig, men ett skäl jag vet om, är hemlängtan eller möjligen att känna sig hemma. "Visst, nu jobbar jag i Centralamerika, men jag kan hur lätt som helst fixa till köttbullar med potatismos – precis som hemma."
När jag var yngre, och ute och tågluffade i Europa, brukade vi skoja om att om någon längtade hem så var det bara att gå på en kinakrog för de ser precis ut som hemma och maten är densamma. Oavsett i vilket land du befinner dig i. Och det menar jag inte på något negativt, nedlåtande vis.
Jag tror inte jag är ensam om att känna att mat och att höra hemma hänger ihop, att mat och trygghet hör ihop. I dag publicerar Vimmerby Tidning en artikel om de matbutiker som drivs av människor som inte alltid varit i Sverige så länge. I de butikerna finns mat som en del kanske uppfattar som annorlunda eller till och med exotisk, men som för andra signalerar hem och tillhörighet.
Det mesta finns redan i en vanlig matbutik, och fler och fler varor plockas in efter hand. Det är så det gått till tidigare med vitlöken, fisksåsen och de indiska kryddorna. Pizzan och kebaben har också vandrat in och blivit en viktig del av den svenska matkulturen. Eller alla thaimatkiosker som konkurrerat ut mången korvmoj.
En av mina favoriter är drycken ayran eller doogh. Men den går lika bra att göra själv då den består av lika delar turkisk yoghurt och vatten, och så salt. Den ska blandas väl så att sältan och syran hamnar i balans med varandra. Det är inte fel att blanda i mynta eller citron för att smaksätta den. När det är riktigt varmt ute, som det varit nu, passar ayran alldeles utmärkt. Den ska drickas iskall.