Det började så smått, eller smått och smått…, i torsdags afton. Rimforsa mot Kisa. Rivalmöte. Superderby. Het cupmatch – i elljus. Bara en sån sak. Det tillför alltid något extra. På något sätt känns det… ja, nästan internationellt. Man får lätt vibbar av Champions League och stora matcher.
Och stor match var det, på lokal nivå. RIF mot KBK.
Det här var de svartvitas chans att få upprättelse eller vad vi ska kalla det. För derbyförlusten i serien och för en resultatmässig knackig höst.
Kanske var det den drivkraften som gjorde att Rimforsa – som verkligen fick kämpa för sin existens i serien – var det spelmässigt bättre laget, mot ett serievinnande KBK. RIF ville mer, helt klart.
Till slut stod ändå Kisa som vinnare, mycket tack vare den ödmjuke åldermannen Magnus Johansson, som under sitt korta inhopp satte både 3–2 och 4–2.
Det var ändå inte – ursäkta Mange – hans insats som etsade sig fast i mitt minne som bestående intryck. Nä, det var Rimforsas starka centrala mittfältsspel med Petter Melkersson och Henrik Isaksson, men framför allt 17-årige Sam Lenneman Söderbergs spel. När han kom in på planen började det blixtra. Det var som om elljuset sökte sig till honom per automatik. Allt ljus föll på honom. Som en riktad ljusstråle.
Det var verkligen en WOW-faktor. Vilket rörelsemönster, så mjukt, lätt och följsamt… som en yngre kopia av Dejan Kulusevski eller Niclas Eliasson, för att nu dra till med en liknelse.
Det här kan bli något riktigt bra. Och för RIF på sikt i stort. Det är en ung generation som stormar fram och det kan mig veterligen inte finns någon klubb i trakten som har så många unga intressanta spelare under 20 år som just Rimforsa IF. I sammanhanget måste vi såklart också nämna David Cederholm. Stark som en oxe, framfusig och med en tydlighet som imponerar trots sin ringa ålder (18).
På vägen hem var jag med om en ny aha-upplevelse, den kom något oväntat – på macken i Kisa. Den tunnbrödsrulle som Andreas Holm serverade var något utöver det vanliga. Vet inte hur han lyckades få till en sån smakrikt ljuvlig touch på en rätt som normalt kanske inte når några högre höjder.
Dagen efter var det en ny stark live-upplevelse. Klassiskt hockeymöte, Vimmerby mot Tranås. Jag såg inte skymten av kusinen från Tranås. Kanske hade han på känn vad som skulle ske? Nu var det ändå ett bra uppbåd av TAIF-fans på plats i ”Tigerkulan” – och de hördes i vanlig ordning. Trots stort underläge i slutminuterna manade de på sitt lag med hejaramsor. Det ska de ha cred för. Samma sak med hemmaklacken. Det var bra ös matchen igenom.
Så härligt. Så efterlängtat. Så underbart.
Matchen då? Jo, den var kul den också. Vimmerby har ett ruggigt spännande lag. Hur jag än försöker kan jag inte se en enda riktigt svag punkt. Nästa Nybro. Det blir lika häftigt det.
Lördagsgodiset innehöll kvalspel i fotboll, Målilla mot Holsby – och så VIBK mot Karlskrona i damettan i innebandy.
Fotbollen bjöd på färgprakt på den gröna mattan i form av två rödvita lag. Målillas dress måste nog vara den mest tilltalande i hela området. Snygg som attan. Och snygg var också inledningen av hemmalaget på Idrottsparken.
Det här kommer bli lätt som en plätt, tänkte både jag och säkert de flesta andra åskådare. Anfört av spelbegåvade Martin Johansson och Remy Barraza hittade Målilla flera fina kombinationer och fick också 1–0 (Johansson). Sen vet jag inte riktigt vad som hände på vägen?
Ni vet tesen..."Rädslan att förlora blev större än viljan att vinna" satt som en smäck här. Initiativet togs gradvis över av Holsby, som också till slut fick sista ordet. Nu är förmodligen sejouren i femman över för Målilla den här gången. Trist.
Också VIBK fick en trist resa. Visst var laget offensivt, frejdigt och spelade med glöd och fart, men...något saknades den här dagen: förmågan att hitta rätt balans i offensiv kontra defensiv. Med små enkla medel kontrade Karlskrona sönder Vimmerby. Det var smart, effektivt och helt rätt modell. Känslan är ändå att VIBK har något spännande på gång. Ge det bara tid, ge det utrymme, ge det tålamod, så kan det hända grejer. Jag bygger det framför allt på en sak: mentaliteten. Det fanns ett jävlar-anamma, spring-i-benen och en löpvilja som jag verkligen gillade.
Så till söndagens meny. Hockeyfesten mellan Virserum och Åseda i en välbesatt Prolympiahall. Sett med blåvita ögon behöver vi inte orda så mycket om ett av traktens mest laddade derbyn. 1–7. Det var en riktig propp, som lär svida ett tag.
"Vi förtjänade inte bättre", sa hemmatränaren Wictor Holmberg rakt och kortfattat.
Nä, kanske inte. Det kanske räcker med att konstatera två saker: Åseda var bra. VSGF svagt.
I kväll (tisdag) är det Zlatan på TV. Champions League. Jag kan inte se det. Mitt abonnemang tillåter inte det längre.
Jag måste fixa det. Jag kan inte vara utan det.
En halv påse med Polly är en klen tröst i sammanhanget. Det kan jag både ha och mista.
Men inte Zlatan. Inte Zlatan.