Nyss gjorde jag ett reportage om människor som jobbar i pandemins frontlinje, begravningsentreprenörer och krematorieanställda.
"Prata om döden och fyll i vita arkivet", uppmanade de. De vittnade också om hur en begravningsceremoni i Sverige ska "passa in" i de anhörigas almanackor, medan man i andra länder släpper allt när en anhörig dör.
Är det för att döden blivit så onaturlig för oss? Så främmande trots att människor ju dör hela tiden?
En del läsare blev upprörda. De mejlade mig och skrev att de inte vill se kistor och kremeringsugnar i tidningen. Att det var sorgligt.
Samtidigt, om vi inte får prata om döden under en pandemi när så många plötsligt går bort, när får vi då göra det? Och ja, döden är sorglig, men blir den mindre sorglig för att vi låtsas att den inte finns?
Första gången jag var på en begravning var när min älskade mormor dog 1971. Hos henne tillbringade jag mina barndoms somrar. Jag var bara tio år och hade mardrömmar efter ceremonin. Ändå tycker jag det var rätt av mamma att propsa på min närvaro. Döden är en naturlig del av del av livet.
Vi lever i en tidsanda då det saknas en naturlig kontakt med döden, på det vis man hade för 100 år sedan. Och på det vis man har i många andra länder. Vi ser den inte. Vi talar inte om den. Vi låtsas inte om den. Vi skyddar barnen från den. Som om vi kan undgå den om vi låtsas att den inte existerar. En sådan absurd besvärjelse!
Men döden finns och är en förutsättning för liv. Många som arbetar i dess omedelbara närhet har en beundransvärd och vördnadsfull syn på dödens motsats – livet. Läkare, sjuksköterskor, präster, vårdbiträden, äldreomsorgsanställa, räddningspersonal, begravningsentreprenörer, krematorieanställda . . .
Medan andra lever ett liv som mellan raderna ska pågå för evigt möter de döden hela tiden. Påminns ständigt om livets skörhet och ändlighet. Om de ödets nycker som i ett slag omkullkastar allt vi tagit för givet.
Samma sak med dem som varit i dödens väntrum och vänt, som mot alla odds har överlevt svår sjukdom eller allvarlig olycka. Alla säger de samma sak: de vill aldrig uppleva samma sak igen, men heller inte vara utan de erfarenheter krisen gav dem. Kärleken till livet. Förmågan att glädjas åt att bara var frisk och finnas till.
Nog är det sorgligt att vi måste känna döden flåsa oss i nacken för att till fullo uppskatta livet?
Min 81-åriga mamma och hennes gubbe döstädar just nu för glatta livet. Det är inte ett dugg sorgligt, bara skönt, hävdar de. Och lite kul. "Man hittar grejer man glömt att man hade, tittar på dem och inser att man aldrig kommer att använda eller titta på dem igen, så bort med dem!"
Barn och barnbarn finns utspridda i Mellansverige. Via en chattgrupp i släkten lägger de ut bilder på saker de vill bli av med, annars åker de till Erikshjälpen. Ibland råder rena uppsluppna aktionsstämningen:
"Finfina snapsglas. Vem vill ha?" "Rolig karott. Kom och hämta!" "Fiol och gitarr. Någon hugad speleman?"
Mamma tjatar inte om döden, men vi pratar ganska ofta om den. Har alltid gjort. Kanske för att hennes egen mamma dog så ung. Jag vet vilka saker hon vill att just jag tar hand om när hon är borta, minnena efter mormor, och jag vet hur hon vill ha sin begravning.
Om man pratar om döden kommer de viktigaste orden av sig självt. Dem om hur mycket man älskar varandra.
Det är bättre att säga dem i levande livet, än vid en kista.
