Vi,
vi är de som känner oss befriade
när event ställs in
och kalendern äntligen blir luftig.
Vi,
vi, är de som inte längre träffar någon,
några av oss hör också tystnaden från telefonen
skrika genom universum.
Vi är alla lika.
Människor.
Vi är alla olika.
Förutsättningarna.
Vi njuter av att jobba hemma.
Vi har inget jobb och nu har vi heller inga andra aktiviteter.
Vi har gjort upp en plan för att jobba hemma
men chefen bestämmer att våra arbetsuppgifter
inte passar för hemarbete,
så vi tvingas sjukanmäla oss.
Vi går på gymnasiet:
Vi kan inte längre koncentrera oss.
Vi bryter en långvarig frånvaro
och kan äntligen prestera.
Vi är 76 år gamla och stannar hemma,
så vi är i karantän.
Vi är 89 år gamla och stannar hemma,
där vi bor med barn och barnbarn
som går till jobbet, skolan, förskolan, affären.
Vi får beskedet: varsel.
Vi får beskedet: permittering.
Vi är människor.
Människor är vi.
Så lika,
ändå drabbas vi så olika.
Men drabbas, det har vi gemensamt.
Även om skillnaden i tiden det rör kan bli större
än skillnaden mellan ett granbarr och en hel barrskog.
Vi hjälper varandra:
handlar mat till våra grannar,
ställer om vårt företag
och börjar tillverka skyddsutrustning.
Vi har ändrat vårt resande:
utsläppen har minskat snabbt.
“Kära medborgare,
ni kan visst ställa om” säger Moder Jord.
Granskogen kommer tacka oss.