Hon visste att hon egentligen inte fick, eller rättare sagt att om hon frågade så fanns en risk att hon inte fick, alltså så frågade hon inte. Hon gick bara från det stora huset, som om det vore en självklarhet, upp mot den lilla röda undantagsstugan på höjden. Den sista biten kunde hon inte hålla sig, hon började springa, först prövande och försiktigt, men snart så fort hon kunde.
Hon knackade inte. Sträckte bara upp sina små händer och öppnade dörren in till farstun och sedan dörren in till rummet.
”Så nu kommer du”, sa hennes farmor, som satt uppkrupen i ena hörnet av soffan och höll på med något handarbete.
Flickan nickade.
”Jaha”, sa hennes farfar. ”Och med andan i halsen som vanligt.”
Han satt som han brukade i sin gungstol, och var det på hösten, vintern eller våren brann det alltid i öppna spisen. Bakom honom fanns fönstret ut mot åkermarken och vägen ner mot sjön. Årstiderna gjorde att åkermarken skiftade i vitt, grönt, gult och brunt. Det vita var vinterns snö, det gröna vårens och sommarens begynnande gröda, det gula höstens skörd, det bruna den upplöjda jorden och så började allt om i jordbrukets eviga kretslopp.
Flickan tyckte om att sitta på en pall vid öppna spisen och lyssna på sina farföräldrar. Hon tyckte om alla berättelser de hade om sina liv i Amerika, där de först träffats och sedan gift sig och sedan fått barn och sedan styrt kosan tillbaka till det gamla landet, även om det inte var farmoderns gamla land. Farfadern använde många engelska ord och farmodern, som lärt sig svenska förvånansvärt bra och snabbt, fick ofta rätta maken och be honom prata så folk förstod.
Ibland handlade berättelserna om de vida vidderna, de som aldrig tog slut. Ibland om det hårda arbetet på järnvägen, och någon gång om hur farfadern avslutat ett bankkonto medels revolver. Det fanns en historia som flickan tyckte bättre om än de andra, men hon kunde aldrig förstå varför. Det var den när farfadern och farmodern kommit tillbaka till Sverige första gången. Gården var tillbakaköpt och nu skulle den brukas, men någon i grannskapet tyckte inte farfadern gjort helt rätt för sig när han undkommit att göra militärtjänsten. Farfadern anmäldes, och när det hände blev han vrång.
”Jag har aldrig tjänat de höga herrarna och jag tänker inte börja nu”, sa han och så åkte familjen tillbaka till Amerika och stannade där till dess farfadern blivit för gammal och gått ur rullorna.
Flickan stannade aldrig länge hos det gamla paret. Snart pilade hon ner så att inte hennes föräldrar skulle förebrå henne att hon varit borta. Var hon inte borta så länge behövde de inte ens låtsas om att hon varit borta och då kunde hon kila upp igen dagen efter.
Det är fel att säga att cirkeln är sluten för vi lever i en linjär tid där allt pekar framåt, även om vi inte tycks lära oss av våra misstag och istället envisas med att upprepa dem gång på gång. Likafullt känns det bra att jag nu sitter i samma rum som det gamla paret och kan titta ut genom samma fönster och se det vita bli grönt för att sedan bli gult och så brunt på hösten när jorden plogats upp för att till våren och sommaren åter bli grön när växtligheten kommer tillbaka.
Gården som varit i släktens ägo sedan sextonhundratalet är såld. Det är nya ägare nu, och så är tidens gång. Inget varar för evigt. Men det känns som sagt bra att jag kunde få behålla en liten del av den. Kanske den bästa. Stugan där det gamla paret levde sina sista år efter långa och innehållsrika liv. Det sitter i väggarna. All syll som kånkades fram när järnvägen skulle knyta ihop USA:s östkust med västkust. All sten som skulle röjas efter hemkomsten. All mat som skulle lagas under en tid när det var mesta var självhushållning. Alla vävar som skulle dras på.
Det sitter i väggarna.