Sverige har förlorat slaget mot danskarna

Inte nog med att Danmark gått om Sverige i kampen om flest Oscars – det är dessutom danskar som gör de svenska storfilmerna.

Så typiskt danskt! "En runda till", som vann en Oscar, handlar om att vara salongsberusad hela tiden.

Så typiskt danskt! "En runda till", som vann en Oscar, handlar om att vara salongsberusad hela tiden.

Foto: Henrik Ohsten

Filmspaning2021-04-27 19:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När Thomas Vinterberg tog emot sin Oscar för "En runda till" i måndags morse gick Danmark om Sverige: de har vunnit priset för Bästa utländska film fyra gånger, Sverige har bara vunnit tre gånger.

Om man dessutom tänker på att Ingmar Bergman stått för alla Sveriges segrar, och att han vann sin sista INNAN Danmark vann sin första (för "Babettes gästabud" 1987) inser man att Sverige ligger hopplöst efter. Betänk dessutom att två av Danmarks segrar skedde med svenskar i huvudrollerna: Max von Sydow i "Pelle Erövraren" 1988 och Mikael Persbrandt i "Hämnden" 2010. Den danska dominansen tilltar.

Hur blev det så här? Jag tror att vi skickar fel filmer till Oscarsjuryn. Svenska Filminstitutet är stolta över något udda och krångligt av Ruben Östlund eller Roy Andersson, men amerikanerna vill ha starka berättelser. I år skickade vi "Charter", som är bra på ett intellektuellt sätt, när vi borde skickat "Min pappa Marianne", som har starka karaktärer, känslor och ett tema som sticker ut.

Så länge vi gör på det sättet kommer danskarna att klå oss. Dessutom tar danskarna sakta men säkert över svensk film. När det ska startas ett stort svenskt filmprojekt, med mycket pengar och prestige på spel, och gärna en svensk ikon i fokus, tar man helst in en dansk regissör.

Listan är lång.

Astrid Lindgren är väl det svenskaste som finns. Vem regisserade "Unga Astrid"? Pernille Fischer Christensen – från Danmark. 

Björn Borgs liv skildrades i "Borg" 2017. Regi: Janus Metz Pedersen

"Monica Z" regisserades av Per Fly Plejdrup

När Stieg Larssons bestseller "Män som hatar kvinnor" blev film gick regiuppdraget till Niels Arden Oplev. Vem kunde förflytta Jan Guillous medeltidsepos om Arn till vita duken? En dansk förstås: Peter Flinth. Och likadant när Guillous agent Hamilton skulle återuppstå på vita duken 2011: regissör var Kathrine Windfeld. Från Danmark. 

Lägg därtill att Susanne Bier filmatiserat Jonas Gardell två gånger, och att Simon Staho gjort tre filmer i Sverige med Mikael Persbrandt

Mönstret är tydligt. Stora filmprojekt går inte att anförtro någon velig svensk uppfödd på mellanmjölk och samförstånd. Det krävs en orädd visionär som kan ryta "for fanden, mand" och få saker gjorda. 

Vad blir nästa inspelning som kräver en dansk vid rodret? Jag gissar på ett koncept som ingen svensk kan närma sig med hedern i behåll: SVT:s nya version av Saltkråkan.