Roman
Håkan Nesser
Den sorgsne busschauffören från Alster
Albert Bonniers förlag
Inga sensationer, inga spektakulära och sinnrikt uttänkta mord utförda med största möjliga sadism. Det finns heller inte så många kommentarer om dagens samhälle i "Den sorgsne busschauffören från Alster". Däremot bjuder Håkan Nessers nya roman på mycket av det som har kommit att känneteckna hans författarskap. Det här är "den filosofiska och vemodiga kriminalromanen" – för att citera mig själv i en text från 2016. Och det räcker långt. Särskilt när det som i Nessers fall serveras med ett omsorgsfullt och vackert språk som liksom talar direkt till läsaren.
"Den sorgsne busschauffören från Alster" inleds nog så sorgligt: "Jag borde inte leva. Det är många som tycker så, och jag förstår dem." Det är Albin Runge som skriver orden i sin dagbok, som Håkan Nesser citerar i inledningen. Runge körde en buss som kanade av vägen på en skolresa och ett antal barn och ett par vuxna dog. Utredningen fritog honom från ansvar men han anklagar ändå sig själv och nu har han börjat få anonyma brev med dödshot.
Det blir Eva Backman – numera mer eller mindre officiell sambo med Gunnar Barbarotti – som får ta emot Runges anmälan. Det blir en tveksam start på utredningen, det är mycket som är oklart och Runge framstår som en kuf. Det blir också ett antal oväntade turer innan fallet kan läggas till handlingarna. (Roligt att Backman fått en större roll här också.)
Nesser har flyttat runt en del sedan han som Uppsalabo debuterade 1988 med "Koreografen". Hans boplatser brukar återspeglas i romanerna och så även nu. Backman och Barbarotti förflyttar sig från det fiktiva Kymlinge (Nesser älskar ju påhittade orter) till ett höstligt Gotland (Nessers nuvarande hem). Det blir en hel del ö-romantik när det efter sommaren turisttomma gutelandet genomforskas av paret – men vistelsen ger också en helt ny ingång i Runge-fallet.
Det är som vanligt trivsamt i sällskap med Håkan Nessers sympatiska huvudpersoner. På vägen mot lösningen – jo, här finns en gammal hederlig och sinnrik ledtrådsintrig – får man också med sig tankar om Livet på denna lite ledsna planet. Men eftersom sorgen är granne med glädjen blir romanen en upplyftande följeslagare på törnestigen. Liksom sina huvudpersoner är Nesser fortfarande nyfiken och inte cynisk. Och det behövs i genren.
Blir det fler böcker om Barbarotti? Låt oss hoppas det.
