Dags att skriva ut djur på recept

Motion på recept känner vi till. Liksom att körsång på recept är effektivt i behandlingen av långtidssjuka. Nu tycker jag att vi utökar den svenska modellen med även djur på recept.

Foto:

Carinas krönika2019-04-25 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vissa saker behövs det inte mer forskning om. Som att motion är bra. Och körsång. Och djur.Ett papper med en uppmaning från en doktor har visat sig för många vara den knuff som behövs för att börja med något man kanske redan visste var bra, men har svårt att få in som en vana.

I över 20 år har Sverige praktiserat den svenska modellen FaR, fysisk aktivitet på recept. I Örebro län är man duktiga på det här medan Östergötland ligger i botten.

Nu ska modellen ut på export. Folkhälsomyndigheten ska i ett treårigt EU-projekt införa FaR i nio europeiska länder eftersom motion kan behandla tillstånd som diabetes, högt blodtryck, kärlkramp, värk i rygg och axlar, sömnproblem och depression.

Även djur borde receptförskrivas. Så låt oss införa DpR, djur på recept. De har redan stor betydelse inom äldreomsorgen där patienter som inte yttrat ett ord på flera år plötsligt börjar prata med hemmets nya katt, kuttrar kärvänligt med äldreboendets lilla hönsflock, njuter av den trygga barndomsdoften när de åker häst och vagn och finner tröst av att smeka hundens lena huvud.

Varenda kotte med djur vet det här, hur bra de är för oss, och det är ju inte konstigt.

De gör att vi känner oss behövda och det vill varenda kotte.

Relationen är enkel, rak och okomplicerad.

Djur kräver inga jobbiga förklaringar eller konstruerade ursäkter utan blir nöjda och glada av mat, kel och närhet.

Dessutom ljuger de inte för oss vilket gör att man slipper lägga energi på misstänksamhet och onödiga konspirationsteorier.

Hur många studier som helst visar att samvaron med djur ökar hormonet oxytocin som skapar en känsla av tillhörighet, lycka och sinnesfrid. Många djur kan därtill läsa vårt kroppsspråk och känner av när vi är ledsna och agerar på ett sätt som vi uppfattar som tröstande och uppmuntrande.

Det kan jag tillskriva mina katter, men även hönsen. Jag blir alltid på gott humör när de kommer springande emot mig, även om det bara är för att de hoppas på något gott, och jag sitter en halvtimme på ljugarbänken i deras hönsgård.

De skrockar, hoppar upp på bänken bredvid mig och kikar lystet mot min hand. Finns det lite majs där? Det är helt omöjligt att vara ledsen eller grubblande när man har dessa pigga personligheter med sina fluffrumpor svassande omkring sig.

Den här förskrivningen av djur på recept får förstås ske med viss fingertoppskänsla.

Ingen benskör 82-åring i en etta mår bättre av en aktivitets­krävande dobermann pinscher, men kanske av ett par marsvin eller en lugn, lite äldre innekatt från djurhemmet?

Eller varför inte ett djurfritids för alla åldrar, som trivselfaktor i städerna? Små och mellanstora djur som man kan komma och gosa med. Säkert skulle det kunna ge djurälskarna samma själsfrid som kyrkans sinnesrogudstjänst ger andra.

Jag kan inte tänka mig ett liv i avsaknad av djur. Hör ni det, ungar:

När jag blir gammal, gaggig och kanske deprimerad.

När min röst är svag och jag inte längre kan ge uttryck för mina behov.

När håglösheten har tagit över min blick.

Se till att jag har en katt i mitt knä!

Lyckan . . .

. . . bor ofta i små ting. Vi satt ute och åt med granngänget i söndagens sommarvärme när en av kvinnorna, som nyss fått hör-apparat, slog ut med händerna och sa ”Sch, är det fågelsång man hör? Herregud, jag kan höra fågelsång igen. Det var flera år sedan!”

Krönika

Carina Glenning