”Det var en gång...”Så börjar väl de flesta historier och det är om historier dagens text ska handla.
Nåja, kanske inte historierna i sig utan mer sättet vi berättar dem på. Att berätta en historia eller en episod ur verkliga livet är verkligen inte så lätt som det kanske låter. Gränsen mellan en intresserad eller uttråkad publik är hårfin och vare sig det gäller ett skojfriskt skämt eller en dramatisk händelse ur verkliga livet är det ofantligt viktigt hur vi levererar den. Detta för mig till min kollega; låt oss kalla henne för M. Hon kan verkligen konsten att berätta en historia! Ja, hon är så till den milda grad skicklig och kan till och med få en tur till tvättmaskinen att låta som ett vilt äventyr.
Vi kan väl vara överens om att själva tvättdelen inte är speciellt intressant men att M kan få detta att bli väldigt kul kräver både intellekt och en stor portion berättarteknik. Inledningen blir avlöst av en dråplig situation och landar slutligen i en punchline (som inte sällan får oss andra att vrida oss i skrattparoxysmer). Detta är någonting jag kan beundra för hon gör det med en sådan elegans att det helt plötsligt inte spelar så stor roll om vissa passager är rent påhitt; de för berättelsen vidare till den slutpunkten i berättelsen vilket kan vara en sensmoral eller bara en enkel tvättluddsobservation. Jag vet inte om hon övat framför spegeln eller om hon helt enkelt har den här förmågan naturligt från start men att hon besitter en berättarförmåga är inte någon som helst hemlighet.
Men som sagt; det är inte lätt att leverera en historia. Du kanske själv har stått där inför ett mindre sällskap och varit i färd med att berätta en skojig sak som hänt dig. Har det då inträffat att du förr eller senare liksom gått vilse i berättandet för att till slut tappat bort dig fullständigt men trots detta ändå velat ro allt i hamn?
”Och sedan så kom en cyklist... Nej, vänta nu... Cyklisten åkte ju förbi efteråt! Sedan kom brevbäraren och öppnade dörren som jag fick i magen och alla äggen for ut över gatan! Sedan sa han ’omelett’ med kameran i hösta hugg! Jättekul!”
Förväntansfulla blickar byts sakta ut mot oförstånd och, till slut, i ren och skär uttråkning. Någon undrar vad cyklisten hade där att göra (och om denne verkligen tillförde något till historien), en annan tycker att brevbäraren borde sett sig för medan en tredje just inte förstod någonting. Du inser att katastrofen är ett faktum och drar dig till tyst tillbaka med ditt vinglas för att just inte säga så mycket mer under kvällen. Hav förtröstan, kära läsare; att kunna berätta en historia kräver övning precis som en idrottsman behöver träna för att kunna utöva sin idrott. Öva, öva, öva och nästa gång kommer du att leverera samma historia fast bättre, jag lovar!
Att kunna berätta en historia och trollbinda sin omgivning är någonting som, enligt mig, är en konstart likvärdig med att exempelvis skriva en bok, slå in en present eller att boxa en tiger i ansiktet utan att själv bli uppäten och när jag blir stor ska jag bli lika duktig på att berätta historier som min kollega.