Framtiden hinner ifatt oss

Foto:

Krönika2019-01-16 06:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Visst Àr det sÄ det ska vara i början av ett nytt Är? Men sÄ gör inte jag. Jag blickar bakÄt.

NÀr jag vÀxte upp i mitten av 1900-talet var Är 2000 ett magiskt Är. Ett framtidsÄr nÀr allt skulle vara möjligt. NÀr mÀnniskan skulle köra omkring i svÀvande bilar, tala i bildtelefon med varandra och kommunicera i stort sett telepatiskt. PÄ 50-talet och en bit in pÄ 60-talet var tron pÄ teknikens utveckling oÀndlig. Och vi kom ju dit. Ja, bortsett frÄn det dÀr med svÀvande bilar. Men kanske kan dagens sjÀlvkörande bilar fÄ ersÀtta just den detaljen.

2019 Àr ett Är lÄngt in i framtiden, Àven om vi redan Àr dÀr. NÀr jag pÄstÄr nÄgot sÄdant hÀr sÄ förstÄr ni att jag börjar bli gammal.

I 50-talets science fiction ingick ocksÄ framtida teleportering och tidsmaskiner. Vi skulle i framtiden kunna förflytta oss i bÄde tid och rum. PÄ sÀtt och vis Àr det vÀl det vi gör nu för tiden, vi som slÀktforskar. Framför allt förflyttar oss i tiden. Det Àr ju sÄ det kÀnns nÀr jag lÀser gamla arkivhandlingar, handlingar samtida med mina sedan lÀnge döda slÀktingar.

NÄgra nyÄrslöften avger jag inte utan tÀnker mer pÄ vad jag önskar mig av det nya Äret. Allra helst önskar jag mig mer tid, och den önskningen kommer ju inte att uppfyllas. TvÀrtom. Trots att jag nu nÀrmar mig pensionen sÄ ger det mig inte mer tid, bara omprioritering av tiden.

Det jag helst vill ha Àr mer tid för barnbarnen. Och mer tid för efterforskning om min egen och om deras slÀkt.

Tid att hinna slutföra forskningen om de spridda slÀkttrÄdar jag Ànnu har oavslutade. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i slÀkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spÄr, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, militÀra rullor och gamla kartor.

Tid som inte försvinner i ett nafs och Àr borta nÀr jag lyfter blicken frÄn datorns skÀrm.

NÄgot jag hoppas pÄ Àr ocksÄ att jag ska fÄ mer ostyckad tid för skrivande. I flera Är har jag nu pratat om kommande slÀktböcker, dÀr jag ska skriva slÀktens historia. BÄde om min mammas slÀkt och om min pappas slÀkt. Det Àr projekt som ska slutföras men det krÀver tid, tid som pensionen förhoppningsvis kan ge.

MÄnga med mig gillar att skriva, det vet jag. Som slÀktforskare trÀffar man pÄ en del fantastiska historier som verkligen borde berÀttas, och inte bara stanna som en anteckning i ens slÀktforskningsprogram.

NÀr jag slÀktforskar dÄ vill jag att resten av min slÀkt ska ta del av resultatet. Och Àr de inte slÀktforskare sÄ Àr kanske enbart ett slÀkttrÀd med namn, Ärtal och platser inte det som fÄr intresset att vakna.

Jag tror pÄ att man ska lyfta fram det intressanta i den egna slÀkthistorien och servera det sÄ att det ger ny kunskap och vÀcker nyfikenheten hos dem som inte slÀktforskar. Att visa att var och en i slÀkten ingÄr i en större kedja, ett sammanhang, som kan strÀcka sig flera hundra Är bakÄt i tiden.

DÄ kan de andra i min slÀkt förstÄ hur viktig historien Àr. DÄ Àr det inte bara en klyscha att vi ska leva livet framlÀnges men förstÄ det baklÀnges.