Att skratta åt sig själv ser jag som ett Kinderägg, tre bra saker i ett:

Om man är ett ganska förvirrat klantarsel, som jag är, blir tillfällena många.

Det är alldeles gratis.

Man kränker ingen annan.

I detta ängsliga tidevarv där allt ska jämföras och bedömas är vi inte sällan våra största kritiker.

Den kollektiva osäkerheten över att bete sig fel gör oss till ryggradslösa harpaltar. Alla ska leva perfekta liv, fatta rätt beslut och ha fantastiska relationer.

Det där måste man träna bort om den egna personen ska bli ens främsta källa till dagliga gapskratt.

I dag leker jag amatörpsykolog här i spalten och här är mina högst ovetenskapliga tips på hur du blir bättre på detta:

Sänk ribban och var snäll mot sig själv. Inse att du är en både ofärdig och inkomplett varelse och att det är precis som det ska.

Välkomna dina misstag och tillkortakommanden. De är din skrattkista. Skriv ner dem i en bok.

Att säga, göra och tänka fel är ingen stor synd utan normal mänsklig svaghet. Vi är av kött och blod, inga robotar. Av misstag lär vi oss och växer. Hela livet.

Brotta ned din stolthet till en hälsosam nivå. Grandiost stolta och självgoda individer som tar sig själva på (för) stort allvar är oförmögna att se hur fåniga de ibland är.

Zooma ut och titta på dig själv ur ett drönarperspektiv. Det gör det lättare att se det komiska i situationen.

Minns att nästan alla misslyckanden med tiden blir minnen man skrattar åt. En riktigt usel semester, till exempel, är bra. På lång sikt. Ett uselt bröllopstal likaså.

Har du svårt för att överhuvud taget skratta? Leta upp roliga ljudklipp på Youtube och öva dig i bilen eller på promenaden, på allt från småfniss till gapskratt.

Jag och sonen strosade på en gågata i Covent Garden, London, när en ung man utanför en butik sträckte fram en citronkola till mig. Eller möjligen marmelad. Den luktade sött och friskt.

Intill kolamannen låg en skoaffär där sonen ville gå in. Medan han provade skor satte jag mig på en rund soffa i mitten av butiken, pillade av kolans cellofan och satte glatt tänderna i den.

Uäck. Herregud. Vad i . . !?

"Men, madame, vag gööör ni?!" gastade nu skoförsäljaren och stolpade fram till mig. "De där delar ju skönhetssalongen intill ut!"

Själv spottade jag frenetiskt i en servett.

Men eftersom jag skrattade hysteriskt svalde jag lika mycket som jag spottade ut.

Det riktigt löddrade ur truten på mig.

Jag tänkte att händelsen var en högre makts sätt att på ett handfast sätt läxa upp mig för att jag svär som en borstbindare.

Det var ingen kola. Och ingen marmelad heller. Det var en liten tvål.

Tilltvålad av gud fader själv. Bäst att vakta sin tunga bättre.