I coronatider struntar jag i integritet

Detta tjat om att inte hota den personliga integriteten är ju rent löjeväckande.

I coronavirusets härjningar är det löjeväckande att prata om personlig integritet.

I coronavirusets härjningar är det löjeväckande att prata om personlig integritet.

Foto: Mostphotos

Krönika2020-03-11 11:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Sverige har vi väldigt begränsad kameraövervakning på allmänna platser. Ett vanligt argument är att kameror hotar vår personliga integritet, vår rätt att inte bli kränkta.

Det kommer på tal vid terrorattentatet, vid rån, inbrott och överfall på krogar.

Det här är ju så löjligt att man knappt tror det är sant. I en tid när varje steg vi tar i såväl den fysiska som den digitala världen bokförs skulle vi känna oss hotade av en kamera i ett gathörn.

Eller som nu, i coronavirusets spår, att det skulle vara integritetskränkande att berätta för sina chef var man firat sportlovet. Man tar sig för pannan.

Vi pratar ofta om personlig integritet som om det är ett eget väsen, avskilt från resten av kropp och själ, när det hänger samman med allt som har med välmående och säkerhet att göra.

Det är terrordåd som hotar min personliga integritet, inte om jag blir filmad på vägen mellan tandläkaren och banken. 

Det är kriminella med vapen i min affär som hotar min personliga integritet, inte om det sitter en kamera ovanför blomkålen eller om jag blir filmad när jag klämmer på en avokado.

Det är människor som inte uppger att de KAN vara smittade av coronaviruset som hotar riskgruppernas integritet, inte arbetsgivare som uppmanar sina anställda att berätta om de firat semester i ett riskområde.

Ofta hörs nu argumentet "det ligger inte i vårt uppdrag att efterfråga personalens semesterresor eller sjukdomsbild. Det har med den personliga integriteten att göra".

Nej. Jag tror faktiskt att det har med brist på handlingskraft och beslutsförmåga att göra. Något att gömma sig bakom för att slippa fatta ett obekvämt beslut.

Jag har svårt att tänka mig att en enda människa skulle uppleva det som integritetskränkande att berätta för sin arbetsgivare eller rektor att "jo hörrödu, jag bör nog berätta att  min familj tillbringade jul och nyår i Wuhan" eller "hela min släkt firade sportlovet med skidåkning i norra Italien."

Varför? Därför att det är fullständigt självklart för individer vid sunda vätskor att göra det! Det har inte med integritet att göra, det har med vanligt jäkla bondförnuft att göra!

Det är vackert att värna den personliga integriteten, men inte om effekten blir den motsatta och slår undan benen för sjukvården att hejda en okontrollerbar smittspridning.

Skulle det verkligen kränka dig, att uppge var du varit på semester, om det kan bidra till att riskindivider slipper bli svårt sjuka och kanske dö?