I skrivande stund håller jag på med en släktutredning åt en bekant. Släkten återfinns i trakterna av Karlskoga och Kristinehamn på 1600- och 1700-talen. Det är bönder, bergsmän, hyttarbetare och masmästare. Bönderna och bergsmännen är ganska stationära och stannar på sin fädernegård men hyttarbetarna och masmästarna flyttar runt en hel del. Det innebär att de ibland är svåra att hitta i kyrkböckerna. Men jag ger mig inte. Det ska gå.

Så tänker en besatt släktforskare. Inte ge upp, fast timmarna går utan något spår.

Men så plötsligt lyckas jag tolka varifrån Olof Olsson kom när han gifte sig 1772. Jag lyckas knäcka koden och ser att det står Vinningsviken och inte något annat obegripligt -viken. Sedan visar det sig att platsen egentligen heter Verningsviken och ändrade namn till Åsviken precis i samma veva och då försvinner namnet Verningsviken från kyrkböckerna. Men där hittar jag till slut hela hans familj med far och mor, syskon, farfar och farmor. Bingo! Lyckan är total.

I säkert flera timmar har jag letat efter honom. Klockan går och timmarna försvinner utan att jag märker det.

Så många gånger det hänt att jag tittat upp från datorn och upptäckt att dagen håller på att bli kväll och jag trodde jag ägnat letandet 10-15 minuter. Att så glömma både tid och rum för något som jag fördjupar mig i är nog någon form av missbruk. Besatthet.

Tvätten ligger ohängd kvar i tvättmaskinen sedan i morse. Matlagning? Nej, det tar alldeles för lång tid, en släktforskare kan leva flera dagar på fil, kaffe och mackor. Särskilt kaffe.

Den här släkten på ömse sidor om gränsen mellan Värmland och Närke gäckar mig. Kyrkböckerna är svårlästa och i vissa fall illa organiserade. Vissa perioder saknas uppgifter. Det är inte så överallt men tillräckligt mycket för att jag ska fundera på om det inte bara var Selma Lagerlöfs Gösta Berling som hade problem med spriten utan om fler av de här prästerna hade för vana att smaka på nattvardsvinet.

Allt är handskrivet, så klart. Ibland ser det mer ut som ett illa sytt korsstygnsbroderi än läslig text. En del präster väntade nog länge innan de fyllde på gåspennan med nytt bläck, det kan vara så blekt att det knappast finns något kvar alls av texten. Och ibland plumpar i stället.

1600-talet och tidigt 1700-tal är för de flesta släktforskare de svåraste perioderna. Prästerna hade inga förtryckta kyrkböcker med kolumner för de uppgifter som skulle vara med. I födelsenotiserna kan det stå båda föräldrarnas namn, bara faderns eller bara moderns. Eller inget namn alls på föräldrarna, bara Maria Svens dotter i Kvarntorp och vilket datum hon döpts. När jag nu letat i Karlskoga socken på 1600-talet står det just så. Att hennes far hette Sven och var bonde på Kvarntorp säger inte så mycket, jag vill ju veta mer. Men det är bara att gilla läget.

Nej, börja inte släktforska. Du kan bli fast i ett missbruk som fjärmar dig från både hus och hem och familj. Ta min varning på allvar.

Men roligt är det.