Mönsterås, mars 1986. Jag väcks redan tidigt på morgonen av mamma som, inifrån sovrummet, ropar till pappa i köket; ”Nej, NEJ! Janne, Janne! De har skjutit Palme!”

När jag sömndrucken vandrar ut i vardagsrummet sitter Aktuellts nyhetsankare Ingela Agardh, påtagligt rörd och chockad, och läser upp TT:s blixtbulletin i rutan. Mina föräldrar sitter, med sammanbitna miner, klistrade framför tv:n. Det är lördagsmorgon och ”God morgon, Sverige” har blivit inställt på grund av ett ministermord.

Jag begriper ingenting.

Mönsterås, april 1986. Mamma och pappa sitter åter oroliga framför tv:n och tittar på Aktuellt. Ingela Agardh läser även denna gång innantill från nyhetsbyråernas telexmeddelanden. I bakgrunden avbryts gång på gång Sveriges Radio P4 av ständiga uppdateringar. Plötsligt ger sig mamma iväg och handlar. Att hon handlade var inget uppseendeväckande i sig men att hon bara gav sig iväg så där på stört var verkligen oroväckande; ingen planeringsrekognosering i kylskåpet eller liknande som i vanliga fall föregick ett besök i affären.

När hon kommer hem har hon nödprovianterat torrmjölk, en jättelik mängd livsmedelskonserver samt batterier. Är det ett kallt krig som övergått till en varm konflikt? Nej, det är i en avkrok (som ingen någonsin hört talas om) av dåvarande Sovjetunionen där en reaktor havererat och nu sprider sitt osynliga gift över stora delar av öst- och Centraleuropa.

Jag begriper ingenting.

Två händelser från min barndom som har etsat sig fast i minnet. Eller rättare sagt; känslointrycken har etsat sig fast. Jag minns, utöver nyhetsrapporteringen, inte mer än just att solen strålade in genom vardagsrumsfönstret den där tidiga vintermorgonen när Sveriges statsminister blivit mördad och hela Sverige befann sig i ett chocktillstånd. Den friska vårvinden när vi var ute och lekte i april medan högt uppsatta tjänstemän inom den sovjetiska statsapparaten funderade på hur man skulle dölja katastrofen samtidigt som en småbarnsmamma panikhandlar bland annat frystorkat mjölkpulver, T-Röd till spritköket och nya batterier till hemmets alla ficklampor i ren skräck för att vi allihopa, inom kort, helt enkelt skulle dö.

Har även du, under eller efter ett tragiskt meddelande, blivit supermedveten om, till synes, små förändringar runt dig? Solen som lyser extra starkt och bländar dig, vinden som susar extra högt i träden eller ett glas vatten som smakar väldigt mycket...vatten. Man känner hjärtat bulta allt hårdare och hjärtslagen nästan som överröstar nyheterna om Sveriges andra ministermord som kablas ut över världen. Smaken av en simpel banan tar över alla andra intryck när jag ser de första bilderna från attentatet på Drottninggatan eller kaffet som smakar på tok för mycket kaffe medan ett andra flygplan kraschar rakt in i World Trade Center på andra sidan världen.

Givetvis finns det bra saker också men det tenderar att vara under små och stora trauman som detta inträffar för mig. Dock anammar jag herr Strindbergs ord och går, tveklöst, vidare.