Krönika Renovering och heminredning är hetare än hett och visst är det roligt att planera och förändra sitt hem! Men oftast blir resultatet allra bäst om det sker med eftertanke och i lite långsamma steg. Att låta huset tala till oss, inte falla för alla inredningstips med kort hållbarhet.

Som vi påverkas av alla bilder! Den rätta filten här, de lagom puffiga kuddarna där, böcker som aldrig kommer att läsas blir underlägg för vaser och prydnader.

Ibland skapas ett sterilt visningshem, inte en plats där människor ska leva. I ett hem som å andra sidan har slitna spår och speglar identiteten hos de som bor där, känner jag som gäst hemtrivseln och välkomnandet.

En berättelse:

En gång fanns det ett hus, ett hem. Det hade hyst ett par generationer som levt, vårdat och gjort slitna avtryck. Sedan lämnat för ett annat liv, antingen på jorden eller dit vi inte har någon vägvisare. Men själen fanns kvar och det var något som mäklaren tog nytta av, som säljargument. ”Ett hus som andas trivsamhet och ombonad trygghet”, skrev han i annonsen. Många spekulanter kom. Såg på huset med sina egna drömmar förverkligade i de förändringar som skulle göras. För en relativt billig penning fanns stora möjligheter och de lyckliga köparna började snabbt infria drömmarna.

De väggar som inte fick nya tapeter revs för ett mera öppet boende. De gedigna golvplanken bröts upp och ersattes med nya golv, som man själv lade in. Köket kostades på med den allra senaste köksutrustningen. Så de slet och såg fram mot den dagen allt skulle vara klart och de äntligen kunde njuta av sitt vackra hem! Men allt eftersom renoveringen pågick, glömde de bort att bygga på det viktigaste: Sin relation.

Så stod de där till slut när allt var klart. I tystnad. Två människor som byggt en mur sig emellan. Två vilsna själar i ett påkostat skal, på väg mot ett farväl. Rummen gapade tomma i frågornas ensamhet. Om de lyssnat hade de kanske hört rosorna kvida under det enorma trädäcket som numera täckte halva tomten. Men vem lyssnar på rosor? Snart kom återigen mäklaren för ännu en genomgång innan försäljning. ”Ett påkostat hem, med ett kök som är sobert och stilrent”, stod det bland annat i annonsen. Denna gång lockade det betydligt högre priset endast ett fåtal spekulanter. Men snart stod ännu ett par där, som lyckliga ägare.

”Jag vill ha nya tapeter, sa kvinnan. Och golven byter vi ut mot annat material. Och fönstren! Det passar inte med spröjs. Både svårskött och gammalmodigt. Om vi slår ut den här väggen kan vi bygga ett orangeri i anslutning, precis som i tidningen jag visade dig. Köket är egentligen inte alls min stil. Men det får väl vara, så länge.” Så skred de till verket. Lade ner all sin tid. Men också de glömde bort varandra. De vårdade varken husets själ eller sin egen relation. Och snart kom mäklaren. Igen.

Det är ett hus till salu. Det har alla de nyaste mönstren i tapeterna. Det vill säga, de som var i ropet helt nyligen. Fönstren gapar tomma mot sommarnatten. Utanför finns ett enormt trädäck. ”En perfekt plats för umgänge och grillning”, enligt mäklaren. Lägger du näsan mot träet kan du ännu känna lasyrdoften. Ingen tänker på att det därunder vilar döda rosbuskar. Orangeriet är vackert och väntar på växtodling och den skörd som ska bli till måltider i det egna köket. Ett kök som är ”sobert och stilrent”. Det är ett påkostat hus. Snart kommer mäklaren. Vad ska han skriva? Att det är ett hus som har allt? En sak fattas, dock: Det är inget hem.

Gudrid Hansen