Det är ju tur att banden inte är blåvita, som polisen använder, för då hade förbipasserande trott att något mycket allvarligt hade inträffat hos mig och Gubben. Ett mord minst.

Kors och tvärs över en yta på 100 kvadratmeter vajar rödvita plastband i de allt ljummare vårvindarna. Det ser verkligen inte klokt ut.

Inte bara folk utan även fä har vårkänslor sprittande i kroppen. Tuppen Bert och hans flickor Blondin-Berta, Möss-Berta, Horn-Berta, Smart-Berta, Tung-Berta, Tok-Berta och Gammel-Berta har det också. Alla döpta efter utseende eller personlighet.

Artikelbild

| Kolmårdenanstalten i förgrunden, Kumlabunkern längst bort.

För personligheter är de verkligen, det vet alla ägare av lyckliga trädgårdshöns.

Personliga, sällskapliga, nyfikna och extremt intresserad av nya jaktmarker.

Hela dagarna vill höns sprätta i jorden i jakt på godsaker och jag blir tjutfärdig när jag tänker på att bara en promille av världens höns tillåts göra det de älskar mest. Antingen för att de sitter i burar eller lever sina liv på cementgolv.

Med nya jaktmarker menar jag inte att de vill rymma. Höns är extremt rymningsobenägna och när de råkar hamna på utsidan av staketet gör de allt för att snabbt komma tillbaka till flocken.

Artikelbild

| Kolmårdenanstalten i förgrunden, Kumlabunkern längst bort.

Nej, vad de längtar efter är osprättad mark. Löv, gräs, jord, mossa och pinnar som de kan sparka undan med fötterna. Därunder finns det mikroskopiska godsaker, skalbaggar, myror och feta maskar.

Många är dock sugna på att äta hönsen. Som räv, grävling, mård och duvhök.

Det är en ständig balansgång mellan hönsens lycka och risken för att de ska bli tagna.

Vi har tre hönsgårdar med samma säkerhetsklassificering som landets 45 fängelser. Inte huvudsakligen för att hönsen vill ut, utan andra in.

Kumlabunkern (klass 1) direkt utanför hönshuset är idiotsäker med nedgrävt svetsat putsnät i både väggar och tak. Här tar sig inte ens småfåglarna in. Allt gräs är uppätet och marken påminner om ett månlandskap.

Skänningeanstalten (klass 2) når hönsen från Kumlabunkern via en liten dörr. Den har kompostgaller till väggar och vanligt hönsnät till tak. Här tar sig ingen rovfågel in, men en förslagen räv, grävling, mård eller mink kan ganska lätt gräva sig in. Vi håller Skänningeanstalten stängd ofta, så att gräset ska hinna växa till sig.

Kolmårdenanstalten (klass 3) är stor och fri. 100 kvadratmeter med ett flyttbart staket. Efter en promenad på 15–20 (farliga) meter kommer hönsen till en oxelberså. Här finns en gammal studsmatta som bjuder på både skydd för rovfåglar och härligt dammbad. För det är en annan sak som varje höna behöver för att må bra, att njutningsfullt krafsa upp jord och damm bland fjädrarna för att hålla ohyra borta.

I den intilliggande vedboden står radion alltid på när hönsen är i Kolmårdenanstalten. Förr hade vi P1, men då slutade de faktiskt värpa, så nu kör vi Radio Östergötland och mixen av lokala nyheter, musik och trevligt småprat tycks befrämja äggproduktionen.

Hur vår arma flock påverkas av att ha vajande polkagrisband över sig, som ska skrämma rovdjuren, är för tidigt att sia om.

Men tivolikänslan är påtaglig.

I gynnsamma fall polkahår på tuppen. I sämsta fall äggröra.