Strax för klockan 17.00 i eftermiddag skrevs ett nytt kapitel i sannsagan om Åtvidabergs FF.
Haris Radetinac dunkade in målet som gav ÅFF biljetten tillbaka till allsvenskan. Efter 27 år, som bestått av mycket turbulens, ekonomiska kriser och hopp upp och ned i seriesystemet står de där igen.
I en tid där varsel och ekonomiska oroligheter sänker framtidstron för många, ger ÅFF:s bragd framtidshopp åt en stor fotbollsregion.

Jag såg en rörd Mats "Tott" Karlsson krama om sina söner Christoffer och Pontus. Sportchefen Mats som vid vår intervju i fredags var en försiktig general. Han hoppades så mycket, han ville så gärna, men han vågade inte ta ut något i förskott.
Naturligtvis skulle han inte göra det heller. Men nu såg vi glädjen, den sanna glädjen över att laget som han till stor del ligger bakom tog klivet upp. Det speciella för "Tott" är han var med när ÅFF åkte ur allsvenskan 1982 - och 27 år senare fick han vara med och föra upp klubben igen.

Matchen på Skytteholm höll på att bli ett antiklimax. ÅFF vågade inte spela ut, det fanns ingen fart och och mycket kändes krampaktigt. Över 1000 ÅFF-fans hade förmodligen nästan börjat rikta in sig på en ny kraftsamling mot Mjällby nästa helg. Det var då, det förlösande målet kom. Målet som öppnar upp otroligt många möjligheter - och ger Haris Radetinac och hans lagkamrater en evig plats i fotbollshistorien.

Jag lämnar mitt journalistiska tänk - och avslutar med mina högst personliga tankar den här historiska dagen. För det här var ett känslomässigt starkt ögonblick även för mig.
Jag följde matchen framför teven, och det här kanske låter som en larvig efterkonstruktion. Men jag var aldrig orolig för att segermålet inte skulle komma.
Det kändes bara så. Och min känsla var att det skulle komma sent.
I mitt fotbollshjärta finns ett svart-gult lag som krigar för SM-guld. Jag kommer alltid att vara AIK-are.
Men ÅFF har mina starkaste sympatier. I mina ådror flyter till hälften blod med östgötsk koppling. Min pappa, Folke Lindblom, var en hängiven ÅFF-are. Han såg ÅFF vinna guld 1972-73, han såg ÅFF spela ut Chelsea och Bayern München och missade inte många matcher på Kopparvallen.
Tyvärr fick inte han uppleva den här dagen. Han gick bort efter många års sjukdom, en vårdag 1986.
Men jag vet att han hade varit glad och stolt idag. Därför är jag glad, rörd och ryser över ÅFF-lagets fantastiska prestation.
Pappa och jag hann aldrig se någon ÅFF-match tillsammans, men på något sätt kändes det som att han satt jämte mig i tv-soffan idag. Det var en stark känsla.

Grattis ÅFF!