Hantverk, naturmaterial och hållbarhet står högt i kurs när det kommer till inredningstrender just nu. Att gjutjärn är i ropet är alltså bara logiskt. Det är ett rejält material i ordets rätta bemärkelse.
Sverige har en lång historia av malmbrytning och järntillverkning. Under senare delen av medeltiden började människor bygga ugnar för att kunna tillverka gjutjärn. Senare växte det fram järnbruk över hela landet, och ett av dem var Näfveqvarns styckbruk i Södermanland.
– Där tändes den första masugnen 1623. På den tiden tillverkades mest kanoner och kanonkulor, säger Eva Anegrund, som är den som i dag har blåst nytt liv i verksamheten.
– Jag älskar ju gjutjärn och det kanske inte är så förvånande. Min pappa drev gjuteriet under min uppväxt och vi hade Anna Petrus karaktäristiska Blomkruka nr 1 hemma. Reliefen med sitt formspråk är så inspirerande, säger hon.
Anrikt material
Under lång tid producerades mest krigsmaterial i Näfveqvarns gjuteri, men under 1800-talet även mycket bruksföremål – allt från spiltgaller och plogar till grytor och kaminer.
– Till slut blev det nog lite väl spretigt. I slutet av 1800-talet hade man en svacka, säger Eva.
För att få fart på affärerna bestämde man sig för att satsa mer på design- och konstföremål. Flera kända arkitekter och konstnärer knöts till bruket och under 1920-talet upplevde man en storhetstid. Då skapades flera klassiker i form av urnor, solur, bänkar och lyktor.
– Flera föremål från den här eran vann utmärkelser och fick stor uppmärksamhet på olika utställningar.
Bakom framgångarna låg arkitekter som Folke Bensow, Uno Åhrén och Gunnar Asplund. Även skulptörer som Anna Petrus, Eric Grate och Carl Elmberg gjorde stort avtryck. De ingår alla i den stil eller formspråk som brukar kallas Swedish Grace.
När funktionalismen slog igenom på bred front under 1930-talet gick affärerna sämre. Gjutjärnet ansågs tungt och omodernt.
– Då ställdes produktionen om igen, mot industrin. Men år 2010 la man faktiskt ned helt, tills Eva Angegrund väckte liv i verksamheten år 2018.
Tidlöst
Ulrika Levin, trädgårdsdesigner och arkitekt på det egna företaget Levins Trädgård & Design, är ett stort fan av gjutjärn.
– Det är ett häftigt material, det tilltalar mig, säger hon.
För henne är tidsperspektivet viktigt. Som trädgårdsdesigner är hon van att tänka långsiktigt. Att något som hon formger och planerar för ska fungera och finnas länge. Den ambitionen tar hon gärna med sig i inredningen också. En massiv järnurna sticker ut i ett modernt hem.
– En kruka eller lykta blir en fin och spännande kontrast. Det är ett robust och tungt material som man inte flyttar runt så lätt. Det är väl den enda nackdelen. Det går kanske inte att ställa överallt.
Hon är särskilt förtjust i Dianalyktan som är formgiven av arkitekten Karl Martin Westerberg och skulptören Carl Elmberg.
– Den är inte bara vacker som den är. När man tänder och ser skuggspelet – det är magiskt. Det är häftigt att de har tänkt även på det.
Sakerna är inte bara bruksföremål, utan också konstverk, och de går att ha både ute och inne.
– Det är ingen dussinvara. Både utemöblerna och krukorna står pall för väder och vind.
"Slår an något"
Tillbaka till Näfveqvarn. Själva gjutningen sker i dag i ett handformningsgjuteri i Lammhult, Småland. Återigen producerar man trädgårdsmöbler, urnor, krukor och lyktor. Proceduren är inte helt enkel.
– Det krävs stor hantverksskicklighet. De flesta formarna är av trä eller gips. Sedan avbildas de med en speciell sorts formpressad sand som det flytande järnet hälls i, säger Eva Anegrund.
Den komplicerade processen och att tillverkningen fortfarande sker i Sverige gör att möblerna, krukorna och urnorna är dyra. Betydligt billigare möbler och prylar finns på marknaden. Då är det oftast inte fråga om design- eller konstföremål, utan mer massproducerade saker.
Eva Anegrund tror att det är många med henne som har en speciell relation till gjutjärnet – även om det inte rör sig om de exklusiva konstföremålen.
– Nästan alla har haft en gryta eller stekpanna i familjen. Eller trädgårdsmöbler eller en spis i sommarstugan. Jag tror att det slår an något hos oss. Det är beständigt och sakerna går ofta i arv mellan generationerna.
