Ja, ingen kan ana att Carina faktiskt bor i just ett gammalt garage på Boregatan i Borensberg. När man vet om det kan man möjligen tänka att de fyrkantiga rummen lär ha passat för ändamålet, liksom den något lägre takhöjden, men det är förstås en efterhandskonstruktion.
– Fast det är ganska roligt och smart, säger Carina. Fler borde tänka på det, det kanske finns en massa outnyttjade garage runt omkring och en massa äldre personer utan bil som vill ha någonstans att bo.
För Carinas del gick flyttlasset från ett stort hus på 300 kvadratmeter, via boende i Ljungsbro, till garaget i Borensberg.
– Tänk er att flytta från 300 kvadrat till 55, säger hon. Det fanns ju ingen möjlighet att få våra möbler att passa in så jag sålde allt redan när jag lämnade huset.
– När jag väl fick nys om den här lägenheten för fyra år sedan tackade jag ja utan att se den. Eller i fall nästan, jag åkte hit och tryckte näsan mot fönstren och sedan bestämde jag mig – trots att jag såg att allt var blått härinne.
– Hualigen så hemskt, blått är en kall färg för mig, det kan de ha nere vid skärgården nånstans, säger hon.
Ja, blått råkar med andra ord vara den värsta färg Carina vet när det kommer till tapeter och inredning, så det första hon gjorde var att tapetsera om. Nu är lägenheten ljus, med varma vita färger på väggarna.
Hon dukar fram färdiggjorda smörgåsar med rostbiff och en massa pålägg, värdig vilken finare restaurang som helst. Och därtill nybakade bullar.
Vi slår oss ner i en Emma-fåtölj och en mjuk tvåsittssoffa i ljusbeige.
– Hjärta till hjärta, säger hon och klappar på soffkudden. Och Emman kommer från loppis.
– Jag fattar inte varför dagens ungdom inte springer mer på loppis, utan köper allting nytt. Det finns ju så mycket fint begagnat att få tag i.
Tio små tår tycks dra sig närmare mitt block där det ligger på soffbordet. Det är i själva verket två fötter, en kvinnlig med rött nagellack och en lite knotigare och manligare, som står bland våra tekoppar och smörgåsfat. De är gjorda i lera och faktiskt ganska lika äkta vara. Ingen tåfis noteras dock, så de gör sig på bordet. Dessutom har de sällskap av en surikat av samma lera. Han står kavat på bakbenen i gigantiska kängor och med en liten röd mössa på huvudet. Alltsammans kommer från en butik i Norrköping och är typiska exempel på Carinas sköna inredningsstil.
– Jag vill inte ha det som alla andra, säger hon. Det ska vara mitt personliga hem.
Personligheten uppnår man i Carinas fall inte bara genom att ha blick för lite annorlunda föremål på loppisar och auktioner, utan också genom förmågan att göra om dem som man vill ha dem.
– Den där vita skänken var brun från början, men jag slipade och målade den, säger hon och pekar.
Ovanpå skänken står ett påfallande stort huvud. Vi tvistar en stund om huruvida det är en pojke eller flicka, och kommer överens om att var och en får bestämma. Fint är det i alla fall. Räddat undan en smutsig och tråkig framtid i en lada i Mjölby.
– Jag var där av någon anledning och fick syn på huvudet. Då var det gult och smutsigt, men jag såg ju direkt vad som kunde göras, säger Carina.
Hon fick det av ladans ägare och nu pryder det sin plats i vardagsrummet, slipat och helt vitmålat.
– Äsch, jag vet inte om jag har blick för sånt där egentligen, säger Carina blygsamt, men det är klart att jag får ganska ofta följa med mina väninnor på loppisar för att peka ut saker som de ska köpa. Jag talar om vad de ska göra med föremålet i fråga och var det ska stå för att det ska bli fint.
Carinas hantverkarkunskaper kommer av att hon ryckt in i familjens byggfirma genom åren. Hennes framlidne make Benny drev firman som främst sysslar med att renovera kyrkor. I dag har sonen Urban tagit över tillsammans med 22 anställda.
– Jag skulle inte hjälpa till så mycket egentligen, men det blev ändå en hel del. Inte minst när det var trånga utrymmen som skulle åtgärdas, då skickade man fram mig.
Vi fortsätter in i sovrummet, som ligger längst bort i garaget, i förhållande till entrén.
Här har Carina både säng och tv-fåtölj. Inredningen går i gammelrosa och senaste tillskottet är en vacker tavla i svart och rosa som sonen Urban har målat. Den har fått hedersplatsen över sängens huvudände, vilket betyder att den till och med har petat bort ett av Carinas bättre loppisfynd, nämligen ett par extremt högklackade silverglittrande platåskor som numera står på en hylla en bit in i rummet.
– Jag var ute och gick när jag fick syn på dem i ett skyltfönster. ”Du är inte klok!” sa väninnan som var med, men jo då, de kostade bara 20 kronor och jag såg ju direkt att de skulle passa på hyllan över sängen. Jag kan inte säga varför, men jag har alltid gillat det pråliga och det som är gammeldags.
Därmed platsar också den fantastiska klänningen som hänger på sovrumsdörren. Den är gulbeige i tyget med plisserade ärmar i lager på lager och vackert arbetad brun spets längs kanter och linningar.
– Den hängde i ett skyltfönster i en butik i Linköping och jag gick in och sa att den var så vacker att jag måste få köpa den. ”Jaa, sa gubben i affären, du är så vacker du också så det kan du väl få”.
Det här var i början av 70-talet och sedan dess har klänningen varit en kär inredningsdetalj.
– I vårt första hus hade vi den faktiskt på en perukförsedd skyltdocka i hallen och gästerna blev ofta jätterädda.
– Jaha, säger Carina när vi tackar för oss, nu har ni sett hur fint ett garage kan bli.
– Det här är mitt hem, så känner jag, och jag tänker ofta när jag sitter i min fåtölj vid tv:n på kvällarna och har tänt lite ljus; ”Gud så skönt jag har det!”
