Hoppar högt för spindlar som inte ens finns

Att våga bemöta sina rädslor kan i bland vara bra mycket lättare sagt än gjort. Jag vet inte om jag kan kalla det fobi men jag vill inte ha varken ormar eller spindlar i min närhet.

Foto:

Bostadskrönikan2019-05-11 16:00

Jag har petat på ormen Kalle på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping en gång och jag överlevde. Fast hålla i den gör jag inte även om de säger att han är snäll. Jag kan se på ormar genom en glasruta på lite håll, men jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer gilla dem. Vet inte hur många gånger jag hoppat högt när jag sett en spindel eller bara trott att jag sett en. Tänk så många konstiga och otäcka spindlar jag sett som sen visat sig var allt från tråd eller något helt annat.

Jag personligen förstår inte hur man vågar ha ormar och spindlar som husdjur. Jag skulle inte ens våga sova – tänk om någon rymmer! Barnslig? Ja, troligtvis, men jag gillar så många andra djur så jag kompenserar upp det med dem.

En kusin till min man har ett jättefint vardagsrumsbord med en träram och glasskiva. Första gången vi var där så sa jag att jag tyckte bordet var så fint med lite sand, stenar och annat under glaset. Det var tills de sa att det bodde en spindel där, stor och giftig. Väldans stor om man frågar mig. För stor! Fast spindelälskare kanske inte alls har den uppfattningen. Bordet är fortfarande fint, men inte innehållet.

Jag minns när jag och min kompis Camilla hälsade på en vän i Göteborg för många år sedan. Vi tittade på filmen Fåglarna av Alfred Hitchcock. När vi sen gick ut kom en massa fiskmåsar skränandes och rackarns vad rädd jag blev. Inte ville de oss nåt ont, men ändå. Fåglar vill väl sällan nåt ont, ja förutom den som släppte fågelskiten jag fick på axeln en gång. Fast det räknas väl inte som ondo. Ogillade fåglar ett bra tag men det har gått över.

Jag kommer ihåg känslan när jag kollade på filmen Hajen från 1975. Minns inte hur gammal jag var när jag såg den första gången, kanske jag var typ 15 men jag glömmer aldrig hur rädd jag var. På den tiden var man inte fylld av alla typer av filmer som vi matas med nu. Hajen var bland det läskigaste jag sett. En stor haj som åt alla som kom i dess väg. Självklart visste man ju att inga hajar fanns i våra badvatten, men kunde man vara helt säker?

Längre fram i år ska vi till USA. Där finns det ju hajar, säkert lika stora som just den hajen. Eller? Nja, behöver nog inte vara så rädd, jag badar ju inte ens. Hm, kom just på att det finns både ormar och spindlar i USA. Spännande att se hur det går.

Att möta sina rädslor är nog bra. Oftast händer det ju inget som är farligt utan man kan leva lite friare efteråt. Försöker i alla fall att inte föra över rädslan på barnen. Lyckas väl sådär med vissa saker då jag lätt tappar fokus gällande sånt. Då är det ju bra att deras pappa är lite mera förståndig i de lägena.

Krönika

Ewa Ärlebrant
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!