Allting, utom häxan själv förstås, är ordnat i en trivsam inredningsstil baserad på det viktigaste av allt – känsla.
– Det är den som styr och det är så jag tycker att man ska göra, då blir det bra, säger Ann Lindén Widblom och visar in oss i hallen.
Känslan ja, den har Ann verkligen utvecklat för huset i Bjälbo under lång tid.
Vi backar till 1953, långt innan Ann föddes. Då byggdes huset som ett pensionärshem med sex enrumslägenheter.
1982 hade verksamheten avvecklats och Anns mamma, som var från Bjälbo från början, köpte det tillsammans med sin systerdotter.
– Jag var bara 11 år då och ville helst bo kvar i Skänninge, men det var inte mycket att välja på, säger Ann.
Väggar slogs ut och dörrar sattes igen och sakteliga blev hemmet ett boende för två familjer istället.
Några år senare flyttade Ann ihop med sin man och återvände till en lägenhet i Skänninge.
– Aldrig mera landet, tänkte jag då.
Men 1990 gick Anns pappa bort och hennes mamma började tyckta att huset var väl stort.
– Så när vi fick tredje barnet fyra år senare sa mamma ”nu byter vi!”
– Det gjorde vi och jag har inte ångrat en dag att jag flyttade hit!
När fjärde barnet kom delades ett av rummen av till två. Det är en av fördelarna med att bo i ett gammalt, stort pensionärshem, det går att göra om nästan hur man vill.
– Just nu sitter vi i döttrarnas gamla rum, säger Ann när vi slår oss ner i matsalen.
Om man föreställer sig att väggen till köket vore kvar så kanske det går att tänka sig ett sovrum istället för matplats. Men helt självklart är det inte.
– Vi behövde få ihop matsalen med köket på något sätt. Det slutar ju alltid med att alla sitter vid köksbordet. Tänk er fyra barn med respektive och en massa hundar. Det blev lite rörigt till slut.
En dag kom Ann med snilleblixten att ta upp ett stort hål i väggen mellan kök och matsal. Sagt och gjort. Därmed var känslan av närvaro fixad och alla, både matlagare, gäster och hundar kan umgås utan att det blir för trångt.
Vi tystnar en stund och bara ser oss omkring. Här finns mängder av små och stora föremål att vila ögonen på.
Allt från små broderade tavlor, tänkvärda budskap, installationer med ljus och små figurer, elefanter, fåglar, hästar, ett stort ulligt lamm och till detta en blommig Lena Linderholm-duk i starka kulörer på matbordet.
– Man skulle inte tro att den passar in, men det gör den, säger Ann.
Vi fortsätter ut i ”stora rummet” som går i samma stil. Blommiga tapeter i grått och svart och därtill en massa roliga prylar. Näst ut är tv-rummet med blommiga tapeter igen. På soffans rygg balanserar en skön elefant med lång mjuk snabel.
Och så finns här häx-hörnet.
Det är en cylinderformad papplåda som huserar två svarta rosor och en häxa, en fågel, en uggla och en ljuslykta.
– Det är bara jag på något sätt, säger Ann.
– Jag har känt att jag har en särskild känsla för det där lite övernaturliga. Jag är nog lite häxa och det är väldigt spännande.
Midaz, som är en kelig kinesisk nakenhund, kilar före ut i hallen och in i sovrummet. Här har Anns man Åke lagt om golvet och som en tvist i inredningen fortsatte han med laminatplankorna upp på väggen bakom sängens huvudgavel. Rummet går i rosa och grå toner och här finns förstås också mängder av mjuka nallar, dockor, änglavingar och tänkvärda budskap.
En sväng ner i källaren ger en känsla av hur livet levdes här på 50-talet. Sex förråd ligger på rad, noggrant numrerade. Här hade de boende dessutom gemensam dusch.
Allt var inte bättre förr, det ska sägas.
Vi tar oss ut genom verandan och ut på gräsmattan och återigen är det lätt att förstå att Ann och hennes familj trivs så bra i Bjälbo.
Den vidsträckta gräsmattan med fruktträd badar i solljus. Närmsta granne är kyrkan. Här är strålande vackert. Alldeles intill betar hästarna.
Djuren betyder mycket för Ann. I oktober 2013 drabbades hon av en stroke som tog delar av hennes vänstersida.
– Jag minns att jag tänkte ”fan heller, jag ska inte dö, jag har alldeles för mycket att göra”.
Livet förändrades, men tack vare ett jävlar anamma i stora mått klarar sig Ann bra nu. Hon kan gå, men får hjälpa vänsterhanden lite då och då. Det är träning som gäller och då kommer djuren in i bilden.
– Jag har fått lägga ridningen på hyllan just nu, men våra hundar är allt för mig. De följer med ut när jag vill. Jag ser inte mina begränsningar och det är väl både bra och dåligt.
– Jag märker att jag tar vara på livet på ett annat sätt. Trots funktionsnedsättningen så är livskvaliteten bättre. Jag har alltid värdesatt min familj, men jag gör det ännu mer nu. Utan dem vore jag inte här.
Att bo mitt i den vackraste naturen är förstås en lisa för själen. Att bara gå ut och slå sig ner i en stol under ett äppelträd. Sådant ger ny kraft.
Och tid att fundera över nya inredningsplaner kanske. Var alla små värdefulla prylar ska få plats. Så väl inomhus som utomhus, visar det sig.
Just som vi tackat och lämnar Ann i den sköna solen ger sig en liten häxa till känna. Den flyger med sin kvast från en gren, bland en massa vita maskrosbollar. Och precis som mycket av det andra i Anns hem fick vi syn på den av en slump. Det är det fina med hennes inredning, man kan titta länge och ändå upptäcka nya saker hela tiden.
