Här är det dags att svänga av. Bortom kullen bekräftar en skylt med ”Välkommen till Drängsbo” att vi kommit rätt. En grupp hus bildar byn och en lång rad brevlådor visar att här bor det faktiskt mycket folk, om än att alla inte är här just nu.
När vi närmar oss det gula bostadshuset vid Drängsbo Östergård vinkar en man på avstånd och när vi ringer på öppnar en glad kvinna. Kaffet är klart och framdukat, smörgåsar och kakor står på bordet.
Paret Ulla Franzén Nilsson och Christer Nilsson har bott i Östergården sedan 1972. Ulla är uppvuxen i byn, i Utgården som märkligt nog ligger mitt bland husen. Här lades 1970 sju gårdar ihop till ett fåtal bärkraftiga jordbruk. Två större och två mindre.
För den som följt SVT-programmet ”Det sitter i väggarna” med historikern Christopher O’Regan och byggnadsantikvarien Erika Åberg känns mycket igen. Vi är här på inbjudan av Ulla, för att få se gårdens ”titthålstapeter”.
Ulla berättar om bykistan som, liksom i SVT-programmet, har dokumentationen om husen och människorna som bott här. Tidigare har Åtvidabergs kommun bjudit in att titta i kistan, men numera är den säkert förvarad.
En av dem som kunnat berätta mycket om livet i byn var Arne Andersson. Han lever inte längre, men Ulla och Christer återger en del av det han förmedlat.
Byn är mycket gammal. I samband med laga skiftet (se faktaruta) flyttades det gamla huset från 1700-talet i Östergården ut från byn, men det enda riktigt gamla hus som finns kvar på Östergården numera är en mindre bod.
Enligt berättelserna om byn, som Arne Andersson förmedlade, fick den sitt namn genom att det endast var en dräng som överlevde digerdöden, som grasserade i södra Sverige från 1350 och framåt. I grannbyn Frängsbo klarade sig endast en piga, säger folkminnet, varför den byn fick namnet som är kopplat till det gamla begreppet för kvinna.
Det är rena historielektionen runt köksbordet i Östergården.
Men åter till nutiden. Ulla och Christer drev Östergården som mjölkgård från 1976 till 1997, då korna såldes till förmån för fokus på jord- och skogsbruk. 2013 överläts sedan driften till äldste sonen Örjan.
Huset i Östergården byggdes 1924 av en byggmästare Glad från Örtomta, sedan det gamla huset rivits. Då ägde Gustav Andersson och hans hustru Frida gården. Gustav var från Utgården och uppvuxen i en syskonskara på 14 barn. De rev det gamla huset, men sparade på de speciella tapeterna. De sattes sedan upp i det nya huset, där det nu blev två lägenheter.
När Gustav avlidit tog 1947 mågen Bengt Carlsson från Vikingstad över och gården fick arrendatorer. Då hade Östergården 116 hektar mark. Huset hade fem rum, två kök, en hall och en ladugård från 1922. Taxeringsvärdet var 42 000 kronor.
Ulla föddes 1952. Hon har som sagt vuxit upp i Utgården inne i byn och hon minns att Östergården från 1962 var klätt med grå eternit.
– Vi ungar hämtade posten till Frida, som då bodde på övervåningen i Östergården, berättar Ulla. Frida satt i övre köket med en kikare för att följa vad som hände i byn.
Det var Gustav och Frida som satte upp tapeterna i stora rummet på bottenvåningen, dem som vi kommit för att titta på.
Det är scener med delvis marina motiv som känns utländska – åt det asiatiska hållet – som målats på utklippta bitar av spänd papp av en ”J. Nyman” år 1854. I alla fall enligt de signaturer som går att finna.
Sedan har även en ”W. Österberg” signerat sitt arbete med att måla gulddekor runt ”titthålen” på tapeterna. Även en Ivar Rosén Lejonkvist har skrivit sitt namn på väggen.
– Mamma sa: ”rör aldrig tapeterna”, berättar Ulla, som är mycket intresserad av vem J. Nyman var.
När Christer och Ulla flyttade in var det stora rummet väldigt mörkt och det är svårmöblerat om man inte ska dölja målningarna. På golvet låg en fernissad korkmatta som sög upp allt ljus i rummet. Nu är golvet betydligt ljusare.
Vi pratar om intresset för Kina sedan Ostindiska kompaniet startat under tidigt 1700-tal. Kanske kommer inspirationen till målningarna därifrån? Eller har målaren sett något liknande någon annan stans?
I denna by, med sin rika historia, är det inte svårt att förstå att nyfikenheten på omvärlden kan ha räckt ända till Kina.
