I smålandslänen finns det drygt 30 000 jägare och av dessa har 650 anmält sig som lodjursjägare. Alltså ett lodjursjägarkompani i varje län.

I de småländska skogarna ska ”bara” 20 lodjur skjutas. Här gäller först till kvarn – eller snarare först till skott! Lodjurskompanierna kan dock vara väl förberedda. Redan nu kan de träna sina hundar på lodjuren. Träning av jakthundar har varit tillåten sedan den 1 februari. Under fyra veckor kan lodjursjägarna släppa sina jakthundar. Om ett jagat lodjur får chans så klättrar det upp i ett träd för att undkomma hundarna. Att skjuta lodjuret i trädet får dock lodjursjägaren vänta med till den 1 mars.

Februari månad har bjudit på ett vackert vinterlandskap, där de vilda djuren inte kan dölja sina spår utan de avtecknas i snön. Spåren suddas ut av nya snöfall, men nya spår kommer till av ekorrar, rådjur och om man har tur kanske även av lodjur. Lon har, efter att ha varit i det närmaste utrotad i de småländska skogarna i 100 år, nu börjat komma tillbaka även i södra Sverige. Ska lodjuret få chansen att inta sin ekologiska roll i vår allas gemensamma natur eller ska den sköra förekomst vi nu har fått av lodjur, bara bli en parentes? 

Lodjursjägarna laddar upp på olika sätt. Snabba och tuffa jakthundar för lodjursjakt har framavlats. I den månadslånga träningsperioden kan jägarna också använda sig av, inte bara flera hundar, utan också av olika tekniska hjälpmedel. Stationära vilt- eller åtelkameror används som visar alla djur som dyker upp framför kameran. Fyrhjulsdrivna bilar används för att söka spår av lodjuren och även fyrhjulingar och snöskotrar får användas för att söka spår utanför skogsbilvägarna. Nu kan även drönare användas för att från hög höjd söka lodjursspår i besvärlig terräng. När sedan jakthundarna släpps på lospåret är de utrustade med gps-sändare, som direkt i jägarens mobil visar var hunden är i terrängen. Alltfler hundar har nu även actionkamera som i direktsändning visar var och vad hunden jagar. 

Om det snölandskap vi nu har finns kvar den 1 mars, så tror jag att de 20 lodjuren har små chanser att överleva. Risken finns att fler lodjur skjuts under premiärjaktdagen.

Det är dock intressant att 29 000 av länets jägare (97 %) valt att inte delta i denna lodjursjakt. Är denna lodjursjakten etiskt försvarbar eller är det snarare lodjursslakt? En djurart som är fridlyst både enligt svensk lagstiftning och i EU:s livsmiljödirektiv.

Uppenbart är, att chansen för oss övriga, att få se lodjursspår eller skymten av ett lodjur i framtiden kommer att minska om denna jakt tillåts fortsätta. Det gäller den majoritet av jägarna och alla vi andra naturvänner, som söker upplevelser i en rik och spännande småländsk natur.

All heder åt alla jägare i länet och i övriga landet som valt att inte delta i detta spektakel och inte vill figurera med bössa, hund och ett skjutet lodjur, utan hellre ser lodjuret som en naturlig del i den ekologiska väven. Lodjursskinnet, som en jakttrofé på väggen, blir förhoppningsvis en tankeställare för övriga.

Svenska Rovdjursföreningen och andra organisationer har i dagarna överklagat lodjursjakten.